BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En kvinna som är sjukskriven och lever på existensminimum skriver. Hon och sonen hankar sig fram i tillvaron men pengarna räcker inte för att betala det mest grundläggande: hyra och mat. För att backa upp sin historia lägger hon ut en bild på kontoutdraget. Det står på minus. Två sparkonton syns också. Saldo: noll. På båda.
En annan mamma, ensamstående med tre barn, skriver. Det går inte ihop den här månaden. Socialen, barnbidragen och de sista slantarna räcker inte. Julen har passerat och det nya året börjar i misär. Nu är familjen i en situation där maten, vällingen och blöjorna börjar ta slut och där det inte finns några pengar som kommer att kunna täcka upp när det väl händer.
Ytterligare en kvinna skriver. Fem barn hemma och ett i magen. Hon behöver blöjor, mat och tvättmedel. Hjälp att ”överleva tills barnbidraget kommer”.
De ber om hjälp. Skriver hjärtan och ”tack snälla”. Och de är inte ensamma. Otaliga personer i ekonomisk misär skriver i forumet och ber om hjälp med pengar.
Och några vill hjälpa. Men kommentarsfältet fylls snabbt också av en annan sorts inlägg än de som handlar om hjälp. Ifrågasättanden och hån. Det ska kunna bevisas att ingenting är påhittat, det ska visas kvitton och kontoutdrag. Bilder på spädbarn och barn läggs ut som bevis på att de finns på riktigt.
Kunde de inte tänkt efter innan de skaffade barn? Varför skaffa barn om man inte har jobb, varför inte söka hjälp hos kyrkan, varför inte planera ekonomin bättre, varför inte spara och så vidare. Fembarnsmamman blir kallad sjuklig. Hon och andra som söker ekonomisk hjälp är parasiter som suger ut samhället. Kvinnorna borde lära sig använda kondom. I flera inlägg som ensamstående mammor lägger ut och som handlar om fattigdom tas det upp att någon borde göra orosanmälningar hos socialen. Tendensen är tydlig. Kvinnor i ekonomisk utsatthet ifrågasätts, förolämpas och tillrättavisas. De får motta otaliga uppläxningar om hur de borde leva, borde tänkt och borde gjort.
De borde lära sig. Att alla kan spara sig ur fattigdom. Att fattigdom är ett val och ett misslyckande samtidigt. Att det bara är att ta sig i kragen och ta av sig offerkoftan om man vill att livet ska vara annorlunda. Att alla är sin egna lyckas smeder.
En kväll går en Jörgen in i hjälpgruppen och skriver att han och hans kompisar ska ut på krogen samma kväll. Januari är ju en månad som är ”tuff ekonomiskt” och just den här kvällen är både dottern och sambon bortresta och Jörgen ska ta första drinkrundan.
Han ber om hjälp ”för en riktigt trevlig kväll”. Han möts av ”så jävla rätt”, ”applåder, asbra sagt” och ”diggar dig”. En del ifrågasätter, men de flesta hejar på och swishar ölpengar.
En Therese går in och tycker att de som protesterar borde skämmas. Visst finns det ”bättre behövande” men i slutändan har var och en ansvar för sin egen ekonomi. Therese föredrar att se att folk ber om pengar till en utekväll efter att ha sett till att räkningar, mat och övrigt är betalt. Hellre det, menar hon, än alla de som tar på sig sina ”offerkoftor” och skyller sina ”usla liv” på försäkringskassan och socialen. Hon avslutar med att hon endast på grund av alla ”haters” kommer att swisha Jörgen 150 kronor, önskar honom en trevlig kväll och hoppas han tar en skål för alla bitterfittor. Många gillar hennes inlägg. Den man som tidigare kallat en fembarnsmamma för sjuklig swishar också Jörgen.
Det här är inte en isolerad fråga för ett internetforum. Det handlar inte om Therese och de andra klassföraktarna i just det här forumet på nätet. Det handlar att folk tröttnat på ”tiggeri” för att det stör dem, om hur kvinnor ständigt trycks ned och om hur klassförakt är vardag. Och inte konstigt heller.
Det politiska och mediala samtalet handlar å ena sidan om klyftorna i samhället och å andra sidan om att man borde förbjuda tiggeri, jaga sjuka och leta upp fuskare i socialförsäkringssystemet. Skitsamma då att ensamstående mammor och fattiga arbetare knappast ens kommer i närheten av att mjölka Sverige på så mycket ekonomiska resurser som storföretagen i vården, skolan och omsorgen gör.
Det är lättare att hata människor än företag. Och kvinnor särskilt. Både online och i verkligheten.
