I containerhamnen i Göteborg pågår arbetet som vanligt just nu, lite tvärtom mot hur det har varit under den senaste tiden då det har genomförts en rad olika punktmarkerade strejker. Men det är inte Transportarbetareförbundet, som har kollektivavtal med arbetsgivaren, APM Terminals Gothenburg (APTM), som misslyckats med att nå ända fram i någon omförhandling och därför blivit tvungna att ta till strejkvapnet (och förresten är det oklart om en strejk för Transports del skulle kunna bli så träffsäker som den behöver vara. Bara 15 procent av de anställda i APTM är medlemmar i Transport och det kommer man ju inte så långt med). Nej, det är Hamnarbetarförbundet som strejkat. De är det förbund som organiserar 85 procent av personalen i APTM. Och som inte har kollektivavtal med bolaget.
Den här konflikten är en sådan där konflikt som är skitstor men som den stora massan inte förstår sig på. Det beror på flera saker. Dels är fackliga frågor dessvärre inte de hetaste frågorna att skriva om för stormedia (kan inte förstå detta) och dels blir hamnkonflikten än mer komplicerad än ”vanliga” arbetsmarknadskonflikter i och med att den här arbetsgivaren ju redan har kollektivavtal. Och så strejkas det i alla fall! Men det får man väl inte göra?
Nej, det får man inte. Inte om man tillhör det förbund som har tecknat kollektivavtalet eller arbetar inom dess område. Det råder nämligen fredsplikt om ett kollektivavtal finns på plats. Det är detta som är en av de stora anledningarna till varför arbetsgivare skulle vilja teckna kollektivavtal över huvud taget. När avtalet gäller råder det fredsplikt för alla på arbetsplatsen. Bytt är bytt och kommer aldrig mer igen. Lagen har gällt i flera decennier.
Men det är inte så enkelt. För i samma lag regleras också en av de mest väsentliga delarna i svensk lagstiftning: rätten att bilda och tillhöra fackföreningar. Och utöver detta att det är olagligt att kränka denna rätt. Arbetstagare har också rätt att utse sina företrädare, både arbetsplatsombud för facket och skyddsombud enligt arbetsmiljölagen. Inte heller detta får inskränkas på.
I containerhamnen har det funnits en ordning för att hantera detta, trots att det finns två olika fackföreningar verkande på arbetsplatsen. Hamnarbetarförbundet har kunnat upprätthålla sin organisation på plats i 40 år.
Men nu är det slut med det verkar det som. I alla fall blir det nog det om arbetsgivaren får sin vilja igenom. Och det verkar väldigt viktigt att vinna den här striden dessutom. Arbetsgivaren och arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar har varit ute i flera debattartiklar och bett om hjälp från staten och om förståelse från allmänheten och utmålat de strejkande och deras fackförening som vildar. Till sin hjälp har de, i vanlig ordning, högern som alltid hejar på för arbetsgivarna. Och – lite oväntat – också Transport.
Men vad är det egentligen Hamnarbetarförbundet vill? Det är det ganska lätt att sätta sig in i för den som vill. De vill att arbetsgivaren ska respektera deras organisation och dess valda företrädare och att arbetsgivaren ska följa lagar. Man vill garanteras sina fackliga rättigheter, att själva välja representanter. Att medlemmarnas jobb inte ska kunna tas över av andra yrkesgrupper, att de som lovats lön av arbetsgivaren också ska få den, att skyddsombuden bereds möjlighet att agera i sina uppdrag och att arbetsgivaren respekterar rätten till semester och föräldraledighet. Man vill införa kollektivavtal för för ökat inflytande.
Det är krav som vilken fackförening som helst skulle kunna driva och krav som vem som helst egentligen skulle kunna ställa sig bakom.
Men arbetsgivaren vill inte. Och för Sveriges Hamnar handlar det egentligen heller inte bara om just de här kraven. Sveriges Hamnar är en arbetsgivarorganisation. De tänker större än till bara Göteborgs containerhamn. Det är givetvis strejkrätten de siktar in sig på. Och försvinner den, då är alla arbetstagare oavsett de arbetar i hamn, i affär eller på kafé, körda.
Dit vill vi inte. Det är vad striden handlar om nu.
