Ledare. Andreas Gustavsson.

2017-09-21 03:00

Gud så skönt att vara naiv vänster

”Realism – som borgerligheten använder begreppet – är inte verklighetsförankring”, skriver Andreas Gustavsson.

Förlåt, men det har faktiskt tagit flera veckor för mina mentala enzymer att spjälka en artikel från Expressens ledarsida. Jag älskar den. Hela borgerlighetens kris sammanfattas lika oavsiktligt som tvärsäkert. Praktiskt för oss som av just borgerligheten kallas naiva – då ett skällsord – men själva alltid misstänkt att det är vi som är realisterna.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Expressen mullrar: ”Regeringen slösar miljarder på yvigt valfläsk. Det vore bättre att spara – och att avskaffa värnskatten.”

Är det inte fantastiskt!?

Tidningen radar upp det som då var känt ur den rödgröna budgeten. Subventioner till elcyklar. Gratis kollektivtrafik för sommarlediga ungdomar. Avdragsgill fackavgift. En ny myndighet för arbetsmiljö. En karensdag försvinner. Barnbidraget höjs.

Men det låter väl… bra?

Nej, det är slöseri, enligt Expressen. Regeringen är ansvarslös. Finansministern verkar tro att hon ekiperats i magiska guldbyxor. ”Plötsligt tycks det finnas utrymme att satsa pengar på allt möjligt som faller regeringen in”, skriver Expressen.

Bättre att spara.

Bättre att göra så lite som möjligt.

En förkrympt politik, apatisk, med ständigt växlande motivering – just nu ska risken för ekonomisk överhettning surra regeringens händer bakom ryggen.

Det är borgerlig realism.

I franske författaren Édouard Louis nya bok ”Våldets historia” finns en flammande fordran, att vi alla avkrävs en skyldighet att vara naiva, för ur det kommer drömmar och rörelse, ett uppror mot sakernas otillräckliga tillstånd.

Det är genom att vara naiva – öppna, framåtblickande – vi flyttar oss från platsen där vi befinner oss. Men det blir skört om ansvaret faller på individen. Édouard Louis har den erfarenheten. Han lämnade bruksort och familj för att, tack vare sin begåvning, göra resan genom universitetsvärlden och spikrakt upp till en litterär sjärnhimmel. Hans framgång är inte självklar. Den är inte för alla.

Édouard Louis avskyr intetsägande mittenpolitik som glömmer kollektivet, särskilt dem som pressats ut till periferin. För honom är det ett dödsrike, samhället som ruiner och skuggor. Hans familj befinner sig fortsatt där. Så det är erfarenhetens vrede som brinner när han talar om det naiva som möjlighet, ja, den enda om vi vill tas oss vidare.

Undrar om någon av Alliansens partiledare har läst honom?

Regeringen har släppt en budget som ökar anslagen för exempelvis miljö och klimat. Den är inte optimal, men jämfört med Alliansen är det ett gigantiskt steg framåt. Kanske ett naivt steg? Borgerligheten tycker det.

Borgerligheten anser nämligen att ett realistiskt förhållningssätt till mänsklighetens största kris är att hota med misstroende för att stoppa en flygskatt.

Borgerligheten vill skrota höghastighetståg och istället införa trängselavgift på järnvägen – samtidigt som man vill höja maxhastigheten på motorvägarna.

Borgerligheten planerar att sälja ut våra kollektivtrafikbiljetter till reklam – ”vi behöver utveckla våra intäkter” – när det skulle vara fullt möjligt att lägga kostnaden på skatten och därmed göra resande så mycket billigare för nästan alla. (Jodå, vi har räknat på det.)

Realism?

Verklighetsförankring?

Vi är naiva! Hur täpper vi igen inkomstklyftorna? När kortar vi arbetstiden? Vad måste vi göra för att skapa trygg förlossningsvård? Det är vår strävan att tillsammans bli något mer än vad vi är idag. Det är vi som ställer frågorna som kan förändra ett system. Det är vi som presenterar alternativ.

Borgerligheten kommer att överskölja oss med diverse hån om guldbyxor och handhjärtan. Men deras realism – som de anser sig förespråka – trasas just nu sönder, och det helt av egen kraft.

”Det är inte vad Sverige behöver”, skriver Expressen om regeringens budgetförslag. Så vad behöver Sverige? Avskaffa värnskatten.

Förslaget speglar borgerligheten. Först döma ut regeringens insatser –  sammantaget berörs alla svenskar – som slöseri, sedan förespråka att de med mycket höga inkomster ska slippa bidra till omfördelning.

Regeringen tar inte chansen att göra massiva investeringar i jämlikhet och miljö. Men igår visade Magdalena Andersson (S) åtminstone att det finns en avgörande skillnad mellan de rödgröna och spillrorna som envisas med att kalla sig Alliansen. Budgeten uppvisar ett försiktigt drag av naivitet. Som i förändringsvilja. Som i att många ska få följa med i samhällets rörelse mot framtiden.

Realisterna?

”Rolig fest – tung baksmälla”, skriver Jan Björklund (L) på Twitter.

”Det är dags att regeringen lägger undan glädjekalkylerna”, klagar Annie Lööf (C).

”Den (budgeten) strösslar godis”, menar Kristdemokraterna.

”Riskabelt och farligt”, säger Ulf Kristersson (M).

Borgerligheten kollapsar framför våra ögon.

Det handlar inte om personer, utan om idéer. Brist på idéer. Skattesänkningar kan inte repriseras i det oändliga. Vad återstår efter det femtioelfte jobbskatteavdraget? Att bjuda in svenskarna att avlägga valfria donationer i bössor utanför kommunhusen?

Borgerlighetens realism är inte verklighetsförankring, snarare en kombination av politiskt stillastående och ängsligt jagande efter värderingsutspel som man inbillar sig att väljarna vill att man ska göra.

Gud så skönt att vara naiv!

Naivitet är den nya realismen.