Det brukar sägas att vinnaren skriver historien men det där är knappast sant. Efter att alliansen förlorade valet är det de borgerliga som får berätta och förklara vad man får, bör och måste göra för att styra landet. Vänsterpolitik är oansvarig och Löfven bör göra så lite som möjligt för landets bästa.
När de blå grekiska politikerna – trots EU:s morrande – förlorar valet så är det deras politik som försvaras i svenska borgerliga medier och bland public service-kommentatorer. Segraren Syriza får absolut inte genomföra sina förslag och partiet ”klarar inte jobbet” eftersom man saknar ”erfarenhet” att styra (jo, tjena vad lönsam den ”erfarenheten” varit för Greklands folk).
Historien skrivs av den som äger medier och berättelsen och det är därför vi på Dagens ETC nu ska berätta en annan historia.
Syrizas seger handlar om att man säger nej till fortsatt förstörelse. Hallå! 25 procent lägre BNP på fem år. En 60-procentig arbetslöshet bland unga. Soppkök och hemlöshet ... vad trodde ni skulle hända? Det är borgerlig ekonomisk extremism vi sett.
De verkliga extremisterna i Europa sitter som ministrar och bankchefer. De påstår att ekonomi handlar om ”rätt eller fel”, inte om en kamp mellan olika sociala intressen. Och därför är det så oerhört farligt när borgerliga medier ropar ut deras lösning som den ”ansvarsfulla”. När blev det ansvarsfullt att skapa fattigdom och utslagning?
Jag läser en typisk rubrik i veckan. ”Vem ska betala för att få Grekland på fötter?” (Aftonbladet).
Det här är en korkad fråga eftersom en skuldavskrivning inte handlar om att betala någon, det handlar om att få igång ekonomi. Vi vet ju vad alternativet är: ännu mer fattigdom.
Skuldavskrivningar fungerar historiskt. Grekland skrev av Tysklands skuld efter andra världskriget, liksom andra staters. Marshallhjälpen var en gigantisk investering för att skapa rikedom. Just nu ska Europeiska centralbanken pumpa in som mest 10 000 miljarder kronor i Europas stater. Det är ingen som kommer att få betala den summan, det är pengar som skapas för att – i bästa fall – få den enorma överlikviditet som skvalpar i spekulationsracet på finansmarknaden att istället riktas mot byggande, forskning och investeringar. Det är inte pengar Europa saknar. Det är investeringar – stora statliga investeringar i infrastruktur. Stora investeringar från företag i ny teknik. Och små investeringar hos varje människa som vågar satsa lite om de har ett tryggt välfärdssystem att falla tillbaka på.
En grekisk skuldavskrivning betyder ekonomiskt ingenting för EU jämfört med det stimulanspaket man just tog. Det kan rädda Grekland ur moraset och därmed hjälpa alla andra. Är regeringen rädd kan den då köpa mera tyska ubåtar. Är regeringen stark kan den istället bygga ut sjukhus.
Ingen ekonomi med massarbetslöshet kan räddas genom sparande, det behöver man inte vara en keynesiansk ekonom som Paul Krugman för att begripa. Man behöver bara se sig om.
Och självklart ser Europas mäktiga det. Stödpaket och lån har handlat om att rädda de egna bankerna. Nu handlar det om att skapa jobb och bromsa det sammanbrott Europa annars går in i med nyfascism som en slutpunkt.
Så varför då denna överreaktion mot Syrizas seger och varför detta mediala trams om ”ansvar” istället för ”populism”?
Nej, det handlar inte om euron. Om Grekland slängs ut kommer man tvingas till ännu större skuldavskrivningar (en drachmer blir en liten valuta med lågt värde). Ett land kan inte gå i konkurs, skuldavskrivning blir då automatisk för EU och IMF och storbankerna, vad de än tycker.
Ingen ekonom, inte ens Merkel, tror att Grekland kan betala statskuld utan en snabb tillväxt och det blir ingen tillväxt utan skuldavskrivning.
Så vad är det man då försöker pressa Tsipras till?
Jag menar att kampen kring Greklands nya regering och budget handlar om vem som ska få skuldavskrivningen. Det viktigaste för våra extrema toppolitiker är att allt ”det goda” som åtstramningspolitiken skapat när det gäller vinster (högre än någonsin), inkomstskillnader (rekordhöga), privatiseringar (extrema) och låga lönökningar (check!) inte ska rubbas. Målet är att hindra Syriza att gå en reformistisk väg, målet är att skrämma det nya partiet lika effektivt som det rädda Pasok (och många S-partier runt om i Europa).
Det är exemplet när det gäller ökad välfärd, minskad ojämlikhet, ökad trygghet som ska hindras – inte en skuldavskrivning i sig (som gynnar hela Europas ekonomi).
Det farligaste som finns gällande ekonomisk debatt är att tro att det finns en enda rätt väg.
Det är två intressen som står mot varandra här.
Privat eller gemensamt ägande är inte en teknisk fråga om vad som är ”bäst för ekonomin”. Det är en fråga om vem som ska få det bättre.
Därför är borgare så extrema idag när de diskuterar Grekland. De vill inte att en annan politik överhuvudtaget ska kunna få prövas. Och därför är det så viktigt att Europas arbetarrörelse, feministrörelse och gröna rörelse vågar ropa efter skuldavskrivning och stöd. Våga nu! Snart är det försent.
Aten är en fantastisk stad att besöka. Om du vandrar på Parthenon kommer du höra årtusenden som viskar till dig. Du kan höra debatter från förr om demokrati och folkmakt och du kommer snabbt märka att alla de stora tänkarna vi citerar (Platon, Aristoteles, Sokrates) är de som redan då i antika Aten påstod att folket har fel, att demokratin är meningslös och att experterna borde få bestämma för allas bästa.
Själv gillar jag att lyssna på de joniska naturfilosoferna och Demokritos som står där på torget och ropar Demokrati.
”Det funkar inte”, sa dock filosoferna som blev elitens hjältar.
Ja, det är deprimerande att läsa borgerliga tidningar som klagar på att Grekland ”valt fel”. Pinsamt att höra Gunnar Hökmark tala om ”ny grekisk tragedi”.
De borgerliga extremisterna är oroliga och de ska vara oroliga. För vad är socialismens program egentligen? I grunden? Det består bara av två ord: Mera demokrati!
