Speciellt så om du har föräldrar som kan ge dig en ekonomisk knuff. Hjälpa till med körkort. Bidra till en grundplåt för den lägenhet som du tvingas köpa i en akut bostadsbrist. Finansiera din första termin på högskola. Eller ge dig möjlighet att resa.
Tack, mamma och pappa.
Säger den som uppnår myndighet och har föräldrar som är och kan vara generösa. Alla kan ju inte det. Men jag har en dröm. Om att du ska veta att det kommer att vänta ett kuvert i brevlådan den dag du fyller 18. Ett fönsterkuvert, med diskret avsändare. Du river upp det med ett växande leende, för du vet vad som finns däri. En hälsning:
”Grattis på födelsedagen – här får du 100 000 kronor! Lycka till i fortsättningen. Med vänliga hälsningar, Sverige.”
Alla får det här kuvertet, ingen blir utan.
Tack, staten.
Om du tycker att det här låter för bra för att vara sant, är det egentligen inte mig du ska skälla på. Det är inte min dröm från början, det är Anthony Atkinsons. Vem? Du behöver inte rodna om du inte hört hans namn förut. Men han är en brittisk ekonom, professor vid London school of economics, som ägnat de senaste fyra decennierna åt att kartlägga ojämlikhet, och åt att fundera vad våra samhällen ska göra för att utjämna skillnaderna mellan medborgare. A
nthony Atkinson är en vitnad 70-åring som inte riktigt har Thomas Pikettysk karisma eller förmåga att hantera medier, men han har fungerat som mentor för den franske superstjärnan, och han har uppenbarligen fått nog av att från ett akademiskt utkikstorn observera hur klyftorna nu växer.
I sin nya bok Inequality: What can be done? (Harvard university press) är han, åtminstone mellan raderna, urförbannad. Vi lever trots allt i en plågsam ojämlikhet där planetens rikaste procent förfogar över nästan hälften av alla tillgångar (2014, Credit Suisse). Vi lever dessutom i en politisk samtid där politiken – med vissa klart lysande undantag – accepterar detta som sakernas givna tillstånd.
Hur deprimerande är inte det?
Anthony Atkinson vet att en förändring är fullt möjlig, att varje samhälle har förmåga att uppnå jämlikhet. Han ser sitt Storbritannien där de 1 000 rikaste har dubblat sina förmögenheter mitt under en ekonomisk kris, där spekulation alstrar groteska flöden, som att Barclays – en bank – har fler än 400 anställda som tjänar mer än en miljon pund.
Anthony Atkinson berättar om denna orättfärdighet. Men han lanserar också ett åtgärdsprogram för hur den ska utplånas. Hans bok är en jämlikhet for dummies. Här finns detaljerad skattepolitik, den som tjänar mer än 200 000 pund om året kan förvänta sig 65 procent i skatt på det överskjutande beloppet. Här finns statliga garantijobb.
Här finns också ”minimum inheritance”.
Minimumarv… Det låter tråkigt men är radikalt. Arv för alla. Oavsett bakgrund, oavsett dina föräldrars ekonomiska situation, får du 10 000 pund den dag du blir myndig.
Anthony Atkinson är inte ensam om att föreslå den här sortens insatser. Redan i slutet av 1700-talet lanserade Thomas Paine något liknande och sedan dess har många ekonomer haft liknande tankar. Anthony Atkinson vill finansiera sin arv-för-alla-satsning med en progressiv beskattning av arv, liksom för inkomst, där belopp över en viss nivå beskattas med 45 procent, över ytterligare en nivå med 55 procent, över en högsta nivå med 65 procent. Men det finns andra möjliga källor. Amerikanska ekonomer har föreslagit förmögenhetskatt på två procent.
Det här kan åstadkommas för brittiska ungdomar, visar Anthony Atkinson. Men i Sverige?
Om vi tittar på kullen som är födda -97 kommer 102 823 svenskar att bli myndiga i år. Ska varje tjej och kille få 100 000 kronor, kommer staten i år att betala ut 10,3 miljarder kronor. Hur skulle vi ha råd?
Sverige avskaffade arvsskatt januari 2005. Därmed är Sverige ett av få EU-länder som helt saknar arvsskatt. För den som minns var den skatt som tidigare fanns dubbelt progressiv: högre skattesats för stora arvslotter, högre skattesats för ej närstående arvtagare. 2004 kom 2,6 miljarder kronor till staten via arvsskatten.
Sverige har heller ingen förmögenhetsskatt, den försvann januari 2007. I och med det gick staten miste om sex miljarder kronor (2006).
Idag skulle inflödet från både arvs- och förmögenhetsskatt vara betydligt högre. Det som totalt gav nästan åtta miljarder kronor för ett decennium sedan skulle garanterat täcka upp för samtliga 18-åringars framtidsbidrag år 2015.
Med korrigeringar skulle det räcka med beskattning av arv eller förmögenhet, inte både och. Om vi förut hade förmögenhetsskatt på 1,5 procent över 1,5 miljoner kronor (eller över 3 miljoner för sammanboende), kan det vara läge att diskutera en höjning. Nu finns det ingen aktuell statistik över svenska förmögenheter, men det sista året med statistik – 2007 – hade 139 528 svenskar en nettoförmögenhet på över fem miljoner kronor, och den rikaste tiondelen hade då nästan 3 800 miljarder i förmögenhet.
Självklart finns det drygt tio miljarder att hämta här.
Självklart kan vi införa en sådan här startpeng för varje svensk som lämnar barndomen.
Det är därför Anthony Atkinsons bok är så efterlängtad. Han har tagit fram en effektiv antidepressiv medicin för den som börjat tveka om jämlikhetens möjlighet. Han sätter en utgångspunkt som debatten har saknat alldeles för länge.
Vi kan.
Ja, vi kan faktiskt.
Bara vi vill.
Är du prenumerant?
Den här artikeln är hämtad från Dagens ETC, närmaste bestämt det digitala lördagsnumret (4/7). Ibland lägger vi ut texter därifrån, men oftast gör vi inte det. Anledningen är att Dagens ETC bara kan finnas tack vare sina betalande prenumeranter. Därför är den digitala lördagstidningen bara för dem. Och för dig? Prenumerera här.
