Ledare. Andreas Gustavsson.

2017-09-01 08:43

Gräsrötterna gråter – partiledningen jublar

”Källor i partiet berättar att det har funnits planer på att bryta sig loss och starta en ny grön rörelse.”

De hade inget val, de tre ur de fyras gäng som aviserat att de inte tänker ställa upp när Miljöpartiet nästa år för första gången ska försvara en regeringsposition. Nu väljer de åtminstone själva hur de gör sorti. Men faktum är att det inte fanns en mikroskopisk chans att någon av dem hade blivit placerade i närheten av valbar plats. Inget parti har så högt i tak.

Inte ens Miljöpartiet.

Inte längre. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det är ett förvandlingsnummer som har skett snabbt, även om redan Maria Wetterstrand och Peter Eriksson släpade sina bångstyriga partikamrater mot en mer professionaliserad, pragmatisk syn på vad Miljöpartiet ska vara och hur målsättningarna ska formuleras.

Men bara för ett par år sedan var gröna kongresser fortfarande allt annat än disciplinerade tillställningar. Uppror mot partiledningens förslag? Vardagsmat. En given del av rörelsens själ. Idag? Nja. Mindre flum, definitivt. Men också mindre aktivism, mindre systemkritik. I alla fall på kongresserna. Desto mer av att Gustav Fridolin markerar skarpt mot den miljöpartist som faller ur ledet och inte följer ”gemensamma spelreglerna”.    

Det finns två nivåer här. Dels partiledningen och dess närmsta krets ute i kommuner och landsting. Dels medlemmarna och många folkvalda – dessutom: väljare – som mentalt inte kunnat ställa om till att partiet, enligt partiledningen, måste kompromissa för att kunna etablera sig som ett regeringsfähigt alternativ gentemot den breda allmänheten. 

För partiledningen har de fyras gäng varit en plåga, för gräsrötterna har de varit hjältar. 

I varje fråga som verkligen skakat Miljöpartiet – Vattenfall, migration, världlandsavtal – har de mycket offentligt opponerat sig mot partiledningens påbud. 

Carl Schlyter, ordförande i EU-nämnden, och Valter Mutt, utrikespolitisk talesperson, tvingades bort från sina uppdrag. Annika Lillemets och Jabar Amin lämnade då i solidaritet sina uppdrag. ”Regeringsmakten är det överordnade målet”, sa Carl Schlyter till Dagens ETC. ”Det oroar mig.” Han vittnade om lydnadskultur och toppstyrning. 

Gräsrötterna menade att han förkroppsligade vad Miljöpartiet borde vara, en ideologisk kärna som är viktigare än att försmäkta fyra år i skuggan av det jämförelsevis väldiga Socialdemokraterna. Partiledningen – och många med dem – tyckte att särskilt Carl Schlyter tvingade partiet till medialt gatlopp, allt medan han själv kunde spela den tacksamma rollen som fri radikal utan att beblanda sig med de svåra beslutsprocesserna. Det blev ohållbart. 

Carl Schlyter beklagade för drygt ett år sedan situationen i Dagens ETC: ”När vi börjar anpassa oss efter andra partiers arbetsformer är inte steget långt till att också börja anpassa politiken som helhet.” I januari träffades sedan han och ett 30-tal andra kritiska miljöpartister i Arboga för att diskutera Miljöpartiets utveckling. Ingen i partiledningen fanns på plats.

Det blev om möjligt ännu mer ohållbart.

Carl Schlyter ser ingen framtid i Miljöpartiet. Partiledningen har därmed kortsiktigt lyckats med sin konfliktlösning, som har handlat om att villkora inflytande med lojalitet. Men långsiktigt… Carl Schlyter kan komma att återuppstå. Källor i partiet – även de kritiska mot partiledningens riktning – berättar för Dagens ETC att det har funnits planer på att bryta sig loss och starta en ny grön rörelse. Kvar att hantera finns hursomhelst åtskilliga medlemmar som nu undrar hur deras parti mår om det inte kan rymma även obekväma röster.