Grönska till låns

Nu är det hänryckningens tid, pingsten. Att den i Sverige kallas hänryckningens tid kommer sig av en dikt av Tegnér, som beskriver det inre jublet när våren exploderar efter den långa och mörka vintern. Det är en kristen högtid, som firar kyrkans födelse, första gången den helige ande lät höra av sig och tusentals människor lät sig döpas i Jerusalem. Om man, som jag, betraktar bibelns berättelser som myter om mänsklig visdom och dårskap kan man ta fasta på idén att pingsten är motsatsen till byggstoppet för Babels torn, när gud, som straff för att människorna ville bygga ett torn som nådde själva himmelen, såg till att människor spreds ut över jorden och dessutom att de började tala olika språk ”tungomål”. Pingsten anses ha förenat människorna igen. Men det är ju ingenting mot idag, när internet gjort det möjligt för människor över hela klotet att ”tala” med varandra, ett slags pågående superpingst. Jag kan känna extasen, hänryckningen över denna ljuvliga natur, som plötsligt återskapar en skönhet utan like, men numera alltid med en klump i bröstet: Vad har vi, människorna, åsamkat denna förunderliga planet? Den är ju också växternas och djurens planet. Jag får alltid lust att be träden om ursäkt där de står och vänligt spricker ut i kaskader av grönska, utan möjlighet att ingripa; det är bara vi som kan stoppa världen och den väg den slagit in på.

I själva verket har jag ofta känslan av att vi lever i den mest avgörande kapplöpningen i världshistorien, en rent mytisk tid, där det onda och det goda, som alltid, mäter sig mot varandra. Det är svårt att skriva om det eftersom den på ytan dominerande maktens språk ”slåss, kämpar, krig, konkurrens, tävling” helt dominerar språkbruket och jag tänker att vi måste uppfinna nya ord. Varje dag känner jag av fantastiskt modiga krafter, som håller på att förändra världen, som sätter sig upp mot den bestående dårskapen och varje dag känner jag av dem som har makten och som i kraft av sina pengar och sin dominans över politiken, propagandan, ekonomin, medierna och informationen vill att vi ska leva i koma, konsumera, knarka tillväxt och tro att vi kan fortsätta såhär, eftersom det gagnar dem under deras livstid. De bryr sig inte om att vi lämnar efter oss en utsugen planet, en värld som är uppbyggd på en olja som håller på att ta slut, en värld där vi lämnar efter oss kärnbränsle för de kommande att ta hand om, en värld som håller på att få värmeslag, en värld där deras propaganda om inte hjärntvättat, så i varje fall hjärnskurat en halv generation att tro att mer ägande är livets mening. Den andra halvan av den unga generationen är den underbaraste som någonsin funnits; trots att de inte hyllas av medierna och så vidare är de i färd med att uppfinna andra sätt att leva och de gör oavbrutna uppror, utan våld, och sprider hopp och tillförsikt. Ska den här fattiga och för planetens överlevnad livsnödvändiga kampen segra? Eller de destruktiva, penga­psykopa-terna? Hela tiden är allting dubbelt, i denna den ”sista” striden.

Internet är fantastiskt. Samtidigt är det farligt. För tio år sen var Matrix kultfilmen, sen försvann ”alla” in i Matrix och började leva sina liv på nätet, precis som makten vill. Eli Pariser har skrivit en avslöjande bok The filter bubble om hur Google och Facebook räknar ”klickar” och anpassar informationen för att få fler klickar. Kriget i Afghanistan genererar få klickar, så det är ute hos dem. Google kontrollerar sina klickare och anpassar informationen efter dem: en liberal får om hon trycker på ”Egypten” besked om upproret, en konservativ får turistinformation. Sökmotorerna och Facebook övervakar sina användare mer än CIA någonsin hade kunnat drömma om. Och när det krisar överlämnar de informationen till staten, skriver Pariser. ”De gör jobbet åt övervakningsstaten”. Så samtidigt som internet är ett nytt och lysande verktyg för uppror och organisering är det en våt dröm för makten och kapitalet. Facebook och Google är idag miljardindustrier och det som gör dem mäktiga och rika är våra klickar, så de kan inte motstå frestelsen att manipulera oss. Vad internet döljer är underrubriken på Eli Parisers bok. Och i USA betraktas han som en av de mest upproriska.

”Vi måste överge dagens ekonomiska system. Planetens gränser är nådda. Hur kan en ekonomi baserad på tillväxt fortsätta att gälla på en jord med ändliga resurser?” säger alltfler, i själva verket majoriteten av världens vetenskapsmän och kvinnor. Samtidigt i Sverige jublar public-service-reportrar när olika företag visar tillväxt. Jag tänker varje gång att de är galna. Fattar de inte att deras hyllningar är ett otroligt, politiskt ställningstagande? Liksom när de använder bankekonomer för att beskriva ekonomin? Det är ungefär som om man använde consilgieri, maffians rådgivare, som mediala experter på maffian.

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet med exempel på denna tveeggade tid, men en kolumn har sina begränsningar. Vår alliansregering är gammaldags och redan ute, fast de inte fattar det själva. Anders Borg med sitt tillväxtbudskap liknar de där sovjetiska makthavarna, som höll fast vid sin övertygelse strax före sammanbrottet. De som tror sig ha all makt är utsatta för en underminering av denna deras makt från en ung generation, som är blandat underbar och manipulerad av nätaktörerna. Men de kommer att vakna; vissa har redan gjort det. Varje dag är ett äventyr, vad kan man mer begära?

Jag kallar mig svart optimist. Det kommer att bli värre, men sedan…?