När den avslutande tv-debatten sändes på tisdagen prövade deltagarna perspektiv som saknats i Sverige sedan folkomröstningen om euron 2003. EU har här blivit något av en konstant. Förutom när vi ska välja våra parlamentariker (20 av 751). Eller när enskilda frågor bryter in i den politik som annars har nationell tyngdpunkt. Svenskars kunskap om EU korresponderar illa mot det inflytande EU-besluten faktiskt har. I våras visade en utredning att en majoritet bland statsvetare (!) inte kan namnge unionens lagstiftande organ. Så det skulle nog inte skada om Sverige, drygt 20 år efter medlemskapet, fick en levande diskussion om EU.

Problemet är att en sådan debatt skulle riskera att gå på grund mot överdrifter och rena lögner. Som i Storbritannien. Där har debattens bästa stunder skymts av dess sämsta. Med främlingsfientlighet som kastar sig mellan polacker och turkar, mellan påstådd social turism och islamistisk terror. EU som nationalstatens fiende. EU som en obevakad sluss för alla som vill jobba för färre pund än infödda britter.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det hätska tonläget kan ha bidragit till att Bremain-sidan förlorade en av sina företrädare, Jo Cox. Labourpolitikern mördades av en man som hyser högerextrema sympatier. Hon sköts och knivhöggs samma dag som partiet Ukip släppte en valaffisch som visar flyktingar i Slovenien. Texten lyder ”breaking point”, brytpunkten. Naturligtvis utan att upplysa om att Storbritannien bara beviljade 5 000 syrier asyl 2011–2015. Eller att det i dag är omöjligt för en flykting att ta sig från Slovenien till Storbritannien.

Den mer salongsfähiga Brexit-sidan har också använt sig av migration som återkommande argument för att lämna. Ibland mer nyanserat än öppet främlingsfientliga Skip. Men långt ifrån alltid. Ledande representanter har därför valt att lämna kampanjen.

Vad skulle hända om en EU-debatt vaknade i Sverige? Inte nödvändigtvis kopplad till medlemskap, men till hur vi upplever unionens förtjänster och brister. Det finns onekligen tomrum att fylla. Saker vi behöver diskutera: alternativ till ekonomisk åtstramning, avtal med Turkiet, klimatpolitik, auktoritära tendenser hos medlemsländer, arbetsrätt, koordinerad insats för flyktingar, hitta balans mellan frihandel och demokrati, stoppa utpressningen av Grekland. Med mera.

Faran är dock uppenbar att vi går samma väg som Storbritannien. Nationellt har höstens humanitära katastrof – förstärkt av hur ett ökande antal partier verkar adoptera Sverigedemokraternas problemformulering – lyft migration till att bli den viktigaste frågan för svenska väljare. Klart att den ska kunna lyftas i relation till EU. Men hur vettig blir en sådan debatt?

Helt säkert skulle Jimmie Åkesson imitera Ukips ledare Nigel Farage. Politiker som inte har samma bekväma relation till rasism ... Optimisten tror att de ser till att upprätthålla värdig nivå. Alla som har följt vad som hänt i Storbritannien senaste veckorna vet däremot exakt hur illa det kan sluta.

Sverige behöver en EU-debatt.

Men inte till vilket pris som helst.