Ledare. Maria-Pia Boëthius.

2016-09-18 10:00
  • Självmordsbombaren på Drottninggatan i Stockholm 2010. Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
    Självmordsbombaren på Drottninggatan i Stockholm 2010.
  • Lars Norén. Bild: Jessica Gow/TT
    Lars Norén.
  • Krimhalvön. Bild: Alexander Polegenko/AP/TT
    Krimhalvön.
  • Donald Trump. Bild: Evan Vucci/AP/TT
    Donald Trump.

Fragment av oskrivna texter

Dags att ta avsked. Jag gör det med mitt favoritcitat från Karl Kraus, österrikisk publicist: ”Många kommer en dag tvivelsutan att få rätt. Men det blir en rätt vilande på den orätt jag har i dag.” skriver Maria Pia-Boëthius.

Läs också: Tack Maria-Pia!

Det här är min sista ledare för nyhetsmagasinet ETC. Det är inte ETC som bett mig sluta. Verkligen tvärtom. Men jag skriver på en bok om Finland, som tagit alldeles för lång tid. Varje gång jag hamnat i "flow", i flyt i skrivandet av boken har jag måst avbryta för att skriva krönikor. Ledare ska verka lättskrivna, men i själva verket tar texten två-tre dar, ibland mer att åstadkomma. Då och då har jag tänkt att boken jag skriver, som handlar om min mammas häpnadsväckande liv i Finland fram till 1944 och Finlands i Sverige ganska okända historia inte vill bli färdigskriven. Så länge jag söker vidare i Billie Boëthius och Finlands öden är de ännu levande. När boken är färdig är Billie på allvar borta och Finland förlorat.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Jag vet inte hur jag ska skriva detta för att inte verka fånigt insmickrande, men jag kommer att sakna er, den ljuvliga läsekrets, som jag förunnats, med era tillrop, er värme och era intelligenta idéer och påpekanden. Jag kommer att sakna de arga och konspirationstänkarna (som inte alltid har fel) och männen, det är faktiskt bara män, som ser som sin uppgift att tala mig till rätta och berätta för mig "hur det egentligen förhåller sig" i väldiga textsjok. Nåja – mansplaining kommer jag inte att sakna.

Det värsta nätdrev jag råkat ut för var när jag skrev att självmordsbombaren på Drottninggatan i Stockholm 2010 Taimour Abdulwahab, kanske gick undan och sprängde sig själv på den tomma Bryggargatan, därför att han tillslut inte stod ut med att skada oskyldiga människor. Det som fascinerade mig var vreden och hatet. Ingen vet vad som rörde sig i Taimour Abdulwahabs huvud, men att föreslå att han kanske tillslut ångrade sig väckte fantastiska aggressioner. Att försöka tänka gott om en människa, en presumtiv självmordsbombare, betraktades som förräderi av medier, fascister och fundamentalistiska islamister. Fantastiskt lärorikt: alla behövde Taimour Abdulwahab som hot/hatobjekt/hjälte/mördare eller medieprofil.

Det handlar också om vår tid. De stora mediekonglomeraten; Bonnier, Schipsted, Stampen och så vidare har slukats av ännu större, globala, privatägda mediekonglomerat som Facebook och Google, som berövat dem deras annonser, stjäl deras nyheter och dessutom bedriver privatcensur och tvingar all världens medier att underkasta sig för att "få" förekomma på deras sajter. Det gäller också public service och alla andra tidningar. Ingen vågar sätta sig upp mot dessa enorma, algoritmspionerande makthavare. Men jag har lovat mig själv att hålla mig utanför de asociala medierna för att fri som fågeln kunna granska dem. Och jag inser att ETC, som läget är, behöver skribenter som också agerar på Twitter och Facebook och det vill inte jag.

I mina arbetsböcker har jag hur många idéer till krönikor som helst, som inte kommer att bli skrivna. Inspirerad av den infernaliska Lars Norén ska jag "beta av" några av dem helt kort. Jag läser just nu Lars Noréns tredje dagbok. Han är ett slags geni och är i färd med att upprätta ett monument över sig själv, kanske för att föregripa biografier. Jag undrar om han ser vad han förmedlar? För att han över huvud taget ska kunna leva och existera och utöva sitt på allvar geniala språk tar han hjälp av Eva, Nina, Gunilla, Margareta, Inga, Sasha, Nelly, Tarja, Ulrika, Elisabeth, Sofia, Vibeke, Stina, A, C, F, (också kvinnor) nästan allihop hyllade som omistliga i texten. Kvinnorna är förläggare, redaktörer, advokater, agenter, fixare, möjliga förälskelseobjekt, konstnärer, barn, ex-fruar, skådespelare, regissörer, trädgårdsmästare, formgivare. Det påstås att det behövs en by för att skapa ett barn och det verkar behövas ett skickligt kvinnokollektiv för att coacha en konstnär av Lars Noréns slag.

Vad Lars Norén gör är att insistera på utomordentlighet och det lyckas han med på ett underbart sätt. Jag får lust att skriva om alla texter jag någonsin skrivit efter att ha läst honom. Det enda modiga och nyskapande är att ge faen i att vara säljbar. Det är därför han ibland är så rasande på kulturkotterier. För övrigt sysslar han med att finna ett filosofiskt sätt att förlika sig med att vi åldras och faktiskt dör. Jag önskar att han skrivit mer om egna tankar och mindre om Heidegger. I DN berättar Richard Swartz en hjärtslitande historia från sin fjärran utpost i Kroatien, som jag hoppas Norén läser. Richard Swartz är sommarstugegranne med en professor i filosofi från Graz, svårt sjuk i en obotlig muskelsjukdom. För Richard Swartz berättar hon att hon funderar på att ordna ett seminarium i Graz, som ska handla om varför hon för gott övergivit filosofin. Hon anser nu att hon förspillt hela sitt liv på något abstrakt och fullkomligt onödigt. "Hennes kropp har övertygat henne om den saken." Den föreläsningen skulle jag vilja höra!

Jag skulle önska att hela "den västerländska civilisationen" och dess stortänkare ställdes till svars av oss själva, istället för av dödsdyrkande terrorister. Denna hyllade "civilisation" utmynnade i kolonialism, utplundring av andra kontinenter, rasism, sexism, världshistoriens två mest ohyggliga slaktkrig och Förintelsen. Ändå framhärdar man i att påstå att det är denna civilisation som krönt skapelsen. Att det ännu inte finns någon "bättre", övergripande idé hindrar inte att den visat sig vara en fasansfull återvändsgränd. Att tiden är mogen för att börja om på nytt.

Här några fragment av oskrivna kolumner:

Det finns något som kallas det sluttande planet: försöken att få oss att se tiggare som störande och flyktingar som ett hot mot vår välfärd, istället för som medmänniskor, som vi faktiskt kan bistå. Att leva i ett av världens rikaste länder och stänga gränserna för flyktingar och debattera förbud mot tiggeri gör oss obarmhärtiga och tar bort empatin. Ibland tänker jag att det inte skulle ha hjälpt om vi varit informerade om Förintelsen av judar och romer under andra världskriget. Att många, som i dag, inför flyktingarnas helvete ryckt på axlarna och mumlat "vad kan jag göra – det är inte mitt problem."

1918 när Finland blivit fritt från Ryssland ville Sverige ha tillbaka Åland. Det var ju en gammal svensk ö, som i likhet med Finland i 116 år ockuperats av Ryssland. Att den automatiskt skulle höra till Finland ansåg vi inte alls. På Åland anordnades en folkomröstning (precis som ryssarna gjorde på Krim) och långt över nittio procent av ålänningarna ville höra till Sverige. Men av det nybildade Nationernas Förbund tilldömdes Åland Finland. Det tog lång tid för "Ålandsfrågan" att läka i Sverige. Åland anses vara en "spjutspets riktad rakt mot Stockholms hjärta" den dag ön faller i fel händer, antagligen vad Ryssland anser om Krim, som bara tillhört Ukraina drygt 50 år, skänkt till dem av Nikita Chrusjtjov, när de var ett och samma imperium. Jag försvarar inte Rysslands annektering av Krim, men om vi rannsakar vår egen historia kan vi kanske förstå hur de tänker? Istället för att ständigt uppvigla?

Och som Lars Norén påpekar, lika förtvivlad över Israel-frågan som jag. Han står på Israels sida, men accepterar inte vad den styrande högern och världssamfundet gör: väldiga, kanske rättmätiga sanktioner mot Ryssland på grund av Krim-frågan, men noll mot Israel när de bit för bit, mot all internationell rätt stjäl palestiniernas mark på Västbanken och för förödande krig mot det egentligen försvarslösa Gaza. I mina ögon ett brott mot mänskligheten, som varje dag pågår.

Handelsavtalet mellan Europa och USA, TTIP påstås ha brutit samman. Underbart! Men oändliga mängder politiker, journalister och lobbyister beklagar sammanbrottet. De saknar förmåga att inse att dessa handelsavtal handlar om att ge kapitalet rätt att fritt dammsuga världen, för att finna de billigaste och mest värnlösa slavarbetarna och göra den medvetna arbetskraften i hemländerna arbetslös. Naftaavtalet, mellan Mexiko, Kanada och USA 1994 sägs ha gjort fyra miljoner amerikanska arbetare arbetslösa. Vilket bidragit till Tea-party-rörelsen och stöd för motsatsen, isolationism och avgrundsalternativet Donald Trump som möjlig president. Och nu gäller det att motsätta sig Ceta, handelsavtalet mellan EU och Kanada.

Yrvakna kolumnister, typ DN:s oändliga parad av vita, medelålders, amerikanska män har börjat beskärma sig över identitetspolitiken: svart/vit, kvinna/ man eller transperson och så vidare. I USA oroar sig de härskande över att vitheten inte längre ska dominera imperiet; att de ovita är på väg att bli flest, Donald Trumps hotbild och hetspropaganda. Fattiga vita har haft ett övertag mot fattiga icke-vita, bara genom att vara vita; och det är denna självskapade indelning av människor, som nu slår tillbaka.

Public service-tv i Sverige förnedrar mig genom att använda min avgift till program som Gift vid första ögonkastet. Inget public service-företag, finansierat av medborgarna, ska någonsin använda människors önskan att synas för att sedan utnyttja dem. Tidigare deltagare har själv bett dem sluta med programmet!

På samma sätt tycks så många politiker ha förvandlats till totala blindstyren. Hur tänker de, med sin privatiserade välfärd? Att vi ska jobba hårt, betala ordentligt med skatt och stå ut med att veta att en miljard av våra skattepengar eller mer nu sugs upp av riskkapitalister istället för att återinvesteras i bättre vård, omsorg, skola? Har de aldrig hört talas om att skattevilja kräver hederlighet och solidaritet? Hur kommer det sig att politikerna framhärdar, när till och med alliansväljarna är emot vinster i välfärden? Ett slags svartlysande bevis på att kapitalet, inte politikerna, innehar makten.

Kommentariatet häpnar över att inga "avslöjanden" biter på Donald Trump eller Sverigedemokraterna. Ju fulare spel, desto fler anhängare. Men det är just huliganpolitiker dessa väjare vill ha, att använda som vapen mot "etablissemanget". De jublar över destruktiva utspel utan att tänka på konsekvenserna om de en dag förvandlas till handling.

"I tider då hysterin grep omkring sig kunde vad som helst inträffa. Hela nationer kunde gripas av vanvett från den ena dagen till den andra. Det hade hänt i Tyskland. Det hade hänt i England under första världskriget. Det hade hänt i Stalins Ryssland. Det hände i USA nu" skrev Doris Lessing. Det som hände i USA då var McCarthy-tiden. Nu handlar det om Donald Trump.

Dags att ta avsked. Jag gör det med mitt favoritcitat från Karl Kraus, österrikisk publicist: "Många kommer en dag tvivelsutan att få rätt. Men det blir en rätt vilande på den orätt jag har i dag."

Kram

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Maria-Pia Boëthius
Maria-Pia Boëthius 

Har sedan första numret varit ledarskribent i rikstidningen ETC. Varje lördag skriver hon ledaren i helgtidningen ETC.

Relaterade artiklar