Sällan har jag stött på ett land med en mer komplicerad och polariserad historia än Finlands, mitt andra fosterland. Min mamma flydde från Finland 1944 efter att ha varit vid fronten i både vinterkriget och fortsättningskriget som sekreterare åt general Paavo Talvela. Hon trodde att ryssarna skulle invadera landet och att hon skulle bli avrättad. Därför flydde hon, av skräck, liksom dagens flyktingar från Syrien och Irak.

I Sverige har vi oftast undvikit att vara ”uppdaterade” på Finlands historia; det är som om Sverige drabbades av beröringsångest efter att ha förlorat sin östra del till Ryssland i kriget 1809, en enorm förlust med den tidens mått mätt, som om att idag förlora hela Norrland och mer därtill till en främmande, fientlig makt.

Steg för steg har jag insett att Finland över huvud taget inte är färdigt med sin skapelseberättelse; om den råder det strid på kniven. Att forska, att ställa frågor stöter ständigt på patrull. Antingen får man höra de mest propagandistiska svar, från alla sidor (det hjälper inte att man kan vederlägga deras uppgifter) eller också möts man av tigande eller ilska över att en ”utböling” försöker lägga sig i eller en uppmaning att inte väcka den björn som sover. Men ”let me tell you”: den där björnen sover inte! Några skyller de aggressiva stämningarna i Finland på att det är en ung nation. Så är det, om två år har Finland varit ett fritt rike i bara hundra år. Men det är ju också ett uråldrigt land, som i närmare 700 år visserligen var en del av Sverige, Österlandet, men med en egen, djupt fascinerande historia. Andra grälar om huruvida Finland i 700 år i själva verket var ockuperat av Sverige, om Finland på 1100-talet tvångskristnades eller inte –ärligt talat kan jag inte komma på en enda punkt där det inte råder hårda motsättningar om det förgångna.

Finland är det enda landet i Norden som under 1900-talet var med om tre revolutioner (de två ryska medan de ännu hörde till Ryssland och den egna) och fyra krig (inbördeskriget, finska vinterkriget, fortsättningskriget och slutkriget mot nazisterna 1944). Mot Sveriges noll krig och Norges och Danmarks ett, när de ockuperades av Nazityskland under andra världskriget. Krig sätter djupa spår i åtminstone två kommande generationer, berättar de som forskat.

Efter att Finland den sjätte december 1917 (nuvarande nationaldagen) utropat sig som ett självständigt land och Lenin och Stalin i Folkkommisariernas råd i det revolutionära Ryssland på nyårsafton samma år erkänt Finland som fri nation, utbröt i januari 1918 det finska inbördeskriget mellan ”de röda” och ”de vita”.

Finland var ett avantgardistiskt land i början av 1900-talet, något de sällan hyllas för. 1906 införde man, som första land i Europa allmän och lika rösträtt för kvinnor och män, också kvinnor blev valbara. 1917 fick Finland världens första, folkvalda socialistiska regering ledd av Oskari Tokoi, världens faktiskt första socialistiska regeringschef någonsin. Men eftersom dessa socialdemokrater några månader senare gjorde revolution har världen talat ganska tyst om Finlands socialistiska pionjärstatus. Och det fanns en hake med demokratin; alla beslut i finska lantdagen måste fram till 1917 godkännas av den ryska tsaren.

”De röda”, som förlorat makten sedan de nya ryska härskarna, ännu inte bolsjevikerna, upplöst lantdagen och utlyst nyval, som de borgerliga vann med hjälp av skräckpropaganda, var övertygade om att det nya ”fria Finland” i de borgerligas händer skulle bli djupt konservativt och att de inte skulle genomföra de nya lagar som världens första, socialistiska regering instiftat; åtta timmars arbetsdag, kommunal rösträtt för alla, jordreformer och så vidare. Det finns inga planer på att skildra vad som hände i en kolumn. Men efter allt jag inhämtat står jag på ”de rödas” sida men har kommit till den hemska slutsatsen att det var tur att de inte vann. 1918 kunde ingen ana vad kommunismen skulle utvecklas till; man trodde att kommunismen skulle innebära en aldrig tidigare skådad frihet för jordens utsugna och fördömda. Istället blev det tvärtom, men det visste inte ”de röda” som kämpade för människans frigörelse. ”De vita” var inte bara svensktalande och ”de röda” var inte bara finsktalande, men nu försöker populister à la Sannfinländarna skapa om historien och förenkla den till en kamp mellan språktillhörigheten.

Ett bloddrypande, fasansfullt minne av detta finska inbördeskrig, där de ”vita” segrade med hjälp av tysk intervention, är att de massmördade ”de röda” – om man kallar Srebrenica i Bosnien folkmord måste man kalla de vitas massakrer av de röda i Finland för folkmord; fler dog av sjukdomar och svält i koncentrationsläger eller avrättades än i Srebrenica. Därför blir det förunderligt att se ”fascister” och ”patrioter” i Finland bilda mur mot flyktingar, se sådana som kallar sig nazister angripa varuhus eller kasta brandbomber mot flyktingförläggningar. I vilken berättelse om Finland lever de egentligen?

Efter inbördeskriget 1918 flydde omkring 10 000 finländare till Ryssland. Inte så få av dem avrättades i Stalins utrensningar. Flera tusen flydde till Sverige. Omkring 200 000 gav sig före inbördeskriget av till USA för att skapa ett bättre liv som ”ekonomiska migranter”, en del kom tillbaka. Under andra världskriget skickade Finland 50 000–70 000 barn till Sverige, vilket ibland har skapat sorg men det var Finlands eget beslut. Kanske 100 000 finnar flydde till Sverige 1944, när Tyskland försökte ödelägga norra Finland och togs emot med öppna armar. Närmare en halv miljon finländare har av olika skäl, oftast ekonomiska, migrerat till Sverige och mycket kraftigt berikat sitt en gång hemland. Så jag undrar – vad exakt är de ishockeytröjade, flaggviftande finnarnas, mot flyktingar från hemska krig demonstrerande, världsbild? Vad är de itutade?

Hör här: ”Men vi, som en gång körde ut ryssen ur landet, vi som vet, hurudana spår ryssen lämnat i detta land, vi måste lära oss och lära andra att hata ryssen så djupt och intensivt, att hatets rötter inte förtvinar ens i döden. Må vi gallra ut djävulens namn från våra svordomar och kraftord, och sätta in ’ryss’ istället. Det är lika gott, ja bättre. Ty vadhelst ont det här landet lidit eller någonsin kommer att lida, alltid är det på ett eller annat sätt ryssen som står bakom. Vi måste bibringa våra barn en klar uppfattning om att deras sinnelag må pendla mellan vilka extrema värden som helst, men ett måste förbli oförändrat: hatet mot ryssen.”

Det är ett manifest från Hatets bröder, Vihan Veljet, från 1920-talet i Finland, en kamporganisation för AKS, ”Akademiska Karelen-sällskapet”, vars mål var ett Storfinland, att med tiden erövra ryska Karelen och Ingermanland. Som ledde till Lappo-rörelsen, den finska fascismen. I själva verket var Hatets bröder ett sätt att överföra hatet mellan finländare – efter det fasansfulla inbördeskriget – till att istället för att hata varandra, hata ryssarna. Hatet måste kanaliseras och hur skulle man annars kunna bygga upp en nyfödd nation av ett folk som tillfogat varandra så svåra fosterlandsskador? Och AKS var ingen sekt, utan kraftigt dominerande i Finland. Ingen ”körde ut ryssen” ur landet 1918, det var ”ryssen” som lät Finland gå, men fortfarande finns det mängder av finländare som föredrar att tro att inbördeskriget var ett frihetskrig mot rysk överhöghet när det i verkligheten var ett krig mellan finnar av olika klasser.

Att se fascister och till och med nazister ta makten över nyhetsrapporteringen om Finland är nästan inte uthärdligt. De talar inte för majoriteten. Men det påtvingade finska tigandet, från inbördeskriget till Sovjets fjärrstyrning av Finland efter förlusten i fortsättningskriget, implementerad av president Urho Kekkonen – han hade inte mycket val – har skapat denna politiska förvirring. Finland borde tillsätta en Sanningskommission, göra upp med sin skapelseberättelse utan att blunda och sedan se framåt, som det anstår ett av de vackraste och mest spännande länder som finns/skulle kunna finnas.