Ett ovisst år väntar

Nu stundar år 2012 och det fascinerande är att ingen vet vad som kommer att hända; inte experterna, inte USA:s president, ingen allvetande matriark eller patriark, inte bankdirektörerna, inte ens Wall Street och absolut inte omvärldsanalytikerna eller politikerna. Jag undrar om världen någonsin varit så oberäknelig, så omöjlig att förutsäga.

Pågår det postkrigsaktioner i Europa? EU skapades därför att vi var världshistoriens mest krigiska, våldsamma och massdödande kontinent, första och andra världskriget finner inte sina likar i historien. Nu kämpar EU om en valuta och man kan inte låta bli att fundera på hur det sett ut om EU inte funnits. Hade det dykt upp tankar på krig? Storbritannien har lagt benen på ryggen och vill inte vara med om att rädda euron, hellre då sin gigantiska finansmarknad i London. Om valutastrider ersatt krig är det kanske en ”framgång”? Men vad jag inte fattar är varför Europa låter sig regeras av dessa privata kreditvärderingsinstitut? Dagarna före den stora kraschen på Wall Street värderade de subprimelånen som AAA, högsta betyg. Pressade i senatsförhör medgav de att deras värderingar bara är ”en åsikt”. Vem vet vilka krafter som får dem att ge sig på olika europeiska länder? Kanske finns det lobbygrupper som vill krossa euron? Eller mäktiga länder? Vad är det för medier som tilldelar dem denna makt? Den används oavbrutet till att pressa olika länder till att sälja ut och privatisera folkens alla tillgångar och till att sänka löner och pensioner, ”annars får vi inte AAA-rating av Standard& Poor´s” säger man. Vad är det för politiker som finner sig i denna regim? Eller är de kanske nöjda med att ”kreditvärderingen” kan användas som vapen för att krossa välfärdsstater?

Ska det efter nio års krig och ockupation bli inbördeskrig i Irak? I Syrien? Vad ska hända i Israel där draksådden bosättare på Västbanken nu uppför sig som terrorister, men inte får kallas så? Ska världen fortsätta att lämna Gazaborna i sticket? I Sverige hade DN söndagen den artonde december en Kim Jong Il-artikel om finansminister Anders Borg. Jag undrar om redaktörer på DN är för unga för att ha sett hyllningarna till statsmän i östblocket före murens fall? Man skriver hela tiden att Borg är ”Europas bästa finansminister”. Utnämningen kommer från en tidning, Financial Times, finansvärldens lillPravda, men presenteras som något slags sanning. Jag tänker på Alan Greenspan, USA:s förre riksbankschef, som länge hyllades som världens främsta finansgeni, men nu gömmer sig i skam efter att ha bidragit till eller med sin dumhet orsakat finanskraschen; han hade inte en susning om vad som verkligen pågick. Har Anders Borg det? Hade han fått bestämma själv hade Sverige nu varit ett euro-land. Det var folket, och inte politikerna, som räddade Sverige undan detta öde. Ett par dagar senare pryddes DN:s etta av en jättebild av Carl Bildt. Det var märkligt eftersom ingen artikel hörde till bilden. DN tänker kanske ta rollen som Sveriges Fox News? Den konservativa kanalen i USA, känd för hårt vinklade nyheter riktade till en redan frälst höger.

Ingen vet vad som kommer att hända, men de enda som villigt medger det är Occupy-grupperna runtom i världen och för detta ställs de till svars och förlöjligas av politiker och medier som själva inte vet något om framtiden, men försöker låtsas att de gör det. ”Occupy Wall Streets framtid är helt okänd för oss” skriver aktivisten Nicole Demby. Men han tror att den kommer att sprida sig än mer från stad till stad och från land till land. ”I detta förhöjda okända känner många något förunderligt, något verkligt som känns overkligt eftersom det hållits tillbaka av lager på lager av skräpkultur, farsartad politik och storbolagens sterilitet. De ser en glimt av verklig, systematisk obeslutsamhet i motsats till systemens inbäddning i maskopi med pengar och makt.”

Vad de gör där på torgen är alldeles nytt och tusentals år gammalt. De träffas, samtalar och lär av varandra i en återfunnen anarkodemokratisk ordning utan ledare ”gruppens intelligens”. De har ingen brådska, uppgiften är enorm och världsomspännande, de tänker inte dra förhastade slutsatser eller gå till förhastad aktion trots att ”medier och välmenande liberaler” kräver det av dem. Jag läser mycket av vad de säger och skriver och är imponerad av deras oftast klockrena analys och tålmodiga nyskapande. Maktens skräck inför en oviss framtid kan oroa mig, den brukar se till att det händer fruktansvärda saker hellre än inget. Medan Occupy-rörelsernas underbara ovisshet och omedgörlighet inger mig tillförsikt och nyfikenhet på framtiden.