Ett brev från Tranströmer

I min ägo har jag ett långt brev, som Tomas Tranströmer skrev till min pappa 1979. När den glädjande kalabaliken efter Nobelpriset lagt sig ska jag skriva till honom och fråga om jag får publicera delar av brevet; det är nämligen fullkomligt underbart och det var säkert därför min nu döda pappa gav det till mig. Då jag hörde att Tranströmer äntligen fått sitt Nobelpris letade jag upp brevet i mina gömmor och läste om det och häpnade över det djup som samtalen mellan dessa båda män rörde sig på, ovanligt i dag.

CG Boëthius var å ena sidan religiös, å andra sidan enormt radikal och Tomas Tranströmer utmanar honom, tron, kyrkan och religionens prästerlighet, men från en position som inte liknar något av det vi ser i dag, den lättsålda religionskritiken. Han viftar inte bort något, han tar frågorna på djupaste allvar och gör på så sätt mysteriet livet och religionens plats i det (livet) spännande. Av respekt för yttrandefriheten och de begränsningar vi demokratiskt beslutat oss för, privatlivets helgd, citerar jag ingenting ur brevet förrän jag fått klartecken. Det jag skriver nu är istället inspirerat av Tomas Tranströmers förunderliga brev.

Jesus dog enligt legenden på korset och enligt både troende, som Jonas Gardell och icketroende som författaren Lena Andersson är det något som gör den kristna tron misstänkt, grym, till och med obegriplig.

Om allt var förutsagt, varför då skylla på människorna? Varför ska vi underkasta oss idén att Jesus dog för våra synders skull? Vad tjänar hela denna riggning till? Men jag, som inte är troende tycker att Jesusberättelsen är spännande liksom berättelsen om Buddha eller myterna från antikens Grekland. Jesus beslöt sig för att predika jämlikhet, solidaritet, fördelning, hygglighet, kärlek och fördelarna med att leva fattigt materiellt eftersom lyckan inte står att finna i ägodelar, vilket var en lika utmanande idé runt år noll som i dag. Och detta är ungefär detsamma som de unga på torgen runtom i Europa och i arabvärlden och på Occupy Wall Street -torget i New York nu försöker förmedla och de flesta ser sig inte som kristna eller muslimer eller judar eller hinduer alls eller i första hand utan som demokrater, vilket är ljuvligt. De behöver inte överjaget ”gud” för att äga ett samvete, deras livserfarenhet (lidandet, andras eller eget, orättvisorna) har installerat ett samvete i dem.

Det frånstötande är att Jesus enligt evangelierna predikade att man måste tro på gud, annars hamnar man i helvetet. Tanken att präktiga och goda kristna kan känna frid och rättfärdighet medan miljoner medmänniskor plågas i helvetet, ett evigt Auschwitz, gör ju sådana kristna till människor man inte gärna vill identifiera sig med. Men mina vänner som är kristna tror inte på något helvete, andra kristna gör det faktiskt. Å andra sidan är vi i den rika, icke-troende världen med på att miljoner och åter miljoner lever i helveten här på själva jorden och har man befriat sig från samvetet så ”angår” det en ju inte.

Om man tänker sig Jesus som en vanlig människa, som inte var nedskickad till jorden av en far, som lät ”oss” tortera honom till döds på ett kors för våra synders skull blir han mer begriplig, mer som en dissident i en diktatur: det han predikade var lika farligt då som nu och han visste att det var belagt med dödsstraff, men han framhärdade. Istället blir Jesusberättelsen en bild av oss, de som ständigt är beredda att ansluta sig till en mobb ropa ”korsfäst, korsfäst” inför den som avviker från maktens berättelse, som de anslutit sig till för att vara gångbara. De var inte så upprörda över vad Jesus faktiskt sa, som över att han med sina ord visade att det var möjligt att uppmana till något sådant som solidaritet, kärlek till alla, fördelning, frivillig fattigdom och jämlikhet. Det avslöjade dem själva som medlöpare när underförstådd konsensus var att man teg, ungefär som i dag.

I Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov återvänder Jesus till jorden i en berättelse och Storinkvisitorn som har makten över den kristna tron ser till att omedelbart fängsla honom och döma honom till döden. Jesus verkliga budskap stör ”varumärket kristendomen”, det som givit alla dessa kyrkofäder deras oslagbara makt och metaforen kunde lika väl gälla muslimer; ingen ska ges tillfälle att höra Jesus eller att bli ”uppdaterad” på vad han faktiskt sa, maktmännens maktbas är hotad.

Min idé har länge varit att människor är mycket bättre än sitt rykte och när jag ser det hända igen och igen, Flower-Power- rörelsen på 60-talet, 1968-upproret och feminismens framfart, Attack, Social Forum; alltihop kopplat till dagens Tahirtorg och Occupy Wall Street eller Syntagmatorget i Aten blir jag helt lycklig. Överbyggnadens makt är praktiskt taget oslagbar men ändå inte; människorna ger sig inte! I varje tid som jag levt har kamikazerörelser satt sig upp mot makten och istället för att gå under förändrat världen. Det är människors förmåga och vilja att bry sig om andra som återuppstår, gång på gång, fast makten vill intala oss att vi bara ska bry oss om oss själva. Det enda jag norpat från Tomas Tranströmers brev är bilden av helvetet som ett evigt Auschwitz.