Ett betagande världsuppror

Vilken spännande, hoppfull och oroande tid att leva i! Enligt Occupyrörelsen pågick manifestationer mot girigheten och orättvisorna i 1600 städer på planeten i lördags, den 15:e oktober. Mainstreammedierna säger 950 till 1000 platser. Något liknande har aldrig hänt i världshistorien. Samtidigt mördas människor i Syrien och Jemen när de protesterar mot regimerna och strider pågår fotfarande i Libyen. Hela världshavet stormar! Och allihop vill se en annan världsordning. Hela tiden tänker jag på vad John Pilger en gång sa till mig: Människorna tar sig alltid fram – till slut!

Det går inte att låta bli att tänka på Mohamed Bouazizi, frukthandlaren i Tunisien som brände sig till döds i början av 2011. Om någon för två år sen sagt att det globala upproret skulle starta i Nordafrika hade ingen trott det. Det är lika häpnadsväckande som Berlinmurens fall. I Egypten intygar aktivisterna att de hela tiden facebookat och twittrat – men att upproret på Tahrirtorget inte inträffat om de inte blivit inspirerade av händelserna i Tunisien; tunisierna visade vad som var möjligt om man övergav rädslan. Och ur Mohamed Bouazizis samlade förtvivlan över hur han tvingades leva och förnedras har upproret spritt sig till hela globen, i USA och Europa med påhejande inspiratörer:

Stephane Hessel, den 94-åriga motståndskämpen som skrev boken Indignez-vous! som gav namn åt de spanska och grekiska upproren; ”de förbannade” borde man säga på svenska.

Adbusters, den kanadensiska anti-reklam-rörelsen, som utropade lördagen den 15:e oktober till upprorsdag mot girigheten och bankerna och som själva är häpna över den globala framgången.

Bröderna Wachowski, som gjorde Matrix-filmerna och sedan producerade filmen V- som i Vendetta varifrån alla de leende, vita maskerna som dyker upp kommer; filmen handlar om att människorna till slut gjorde uppror, iförda just dessa masker.

Julian Assange, som skapade Wikileaks och fick världen att tvivla på den riggade nyhetsrapporteringen.

Det är en brokig och ofta inspirerande samling; och ingen av dem är folkvalda politiker. Detta handlar om att demokratin inte fungerar som den ska och att människor känner sig övergivna av politikerna eller förlorat tron på dem. Och att folkvalda politiker förlorat förmågan att inspirera; medan filmer, nya folkrörelser som Adbusters, upprorsmakare à la Wikileaks, Youtubes blixtsnabba utminuterande av bilder och pålitliga gamla kämpar som Stéphane Hessel inspirerar.

Medan allt detta pågick i världen ägnade sig svenska medier, Bonnier och Schibsted, åt att försöka krossa Håkan Juholt och ”sossarna”. Jag är besviken både på Barack Obama och på Håkan Juholt, politiskt alltså, men inser att de inte tror att de kan vinna om de inte omfamnar marknaden och den nya medelklassen. Men deras uppgift är ju tvärtom att komma med en ny berättelse om världen: att lyssna till torgen och inte att söka röster hos den olyckliga, överkonsumerande medelklassen, som innerst inne bara längtar efter att hitta en ny mening med livet.

Partier som vågar påstå att en annan världsordning är möjlig och som vågar förlora val på den övertygelsen har framtiden för sig. 54 procent av amerikanerna stödjer Occupy Wall Street. Långt färre stödjer högerns Tea party-rörelse. Amerikanska medier började med att håna Wall Street-ockupanterna, men har snabbt tvingats byta fot. Varför, kommer vi länge att fråga oss, var dessa medier ”roade” av Tepartisterna och hånfulla mot OWS-rörelsen? Vad säger det oss om dem?

Detta fredliga världsuppror är det mest betagande jag sett sedan början av Flower Power- upproren, innan knarket kom in och förstörde. 1 599 manifestationer var fredliga, bara de i Italien övergick i våldsamheter och vi vet alla numera, tack vare till exempel Youtube, att stater eller polisen vanemässigt infiltrerar manifestationerna för att skapa kaos och få möjlighet att tårgasa också de till 99, 9 procent fredliga demonstranterna. För att de vet att medierna då kommer att koncentrera sig på det enda upproret som utmynnade i våld och göra notis av resten. När världsnyheten är att det aldrig tidigare förekommit maken till fredliga och varmsinta demonstrationer på planeten!

Varför känner sig också svenska medier obekväma inför den nyheten? Min favoritrubrik är ”Hundratals protestsover i London”. Snacka om Nalle Puh-stuk på upproret. Eller yogaövningarna i Madrid. Eller det mest hjärtknipande plakatet på Occupy-demon i Stockholm, hämtat från John Lennon, som fortsätter att inspirera: ”You may say I´m a dreamer. But I´m not the only one.” Total fingertoppskänsla. Jag såg det också på bild i flera utländska medier. Och texten, som inte fick plats på plakatet fortsätter: ”I hope someday you will join us. And the world will be as one.”

I sådana stunder skulle man önska att det faktiskt fanns ett paradis och att John Lennon och Mohamed Bouazizi kunde titta ner på oss. Istället ska vi göra vårt bästa för att inte svika dem, eller varandra.