Energisnål upplysning – eller nedsläckning

Utgången av klimatkonferensen i Durban är en global tragedi. Fast den beskrivs förstås inte så. Meningen är att vi ska hålla oss lugna och fortsätta konsumera eftersom hela strukturen är uppbyggd på slöseri, frosseri och tillväxt i den rika världen och fortsatt fattigdom för andra. Parlamentariskt valda politiker klarar inte av att fatta långsiktiga beslut, de vill bli omvalda nu. Medierna klarar inte av att beskriva läget, trots att över nittio procent av världens vetenskapsmän försäkrar att tiden håller på att rinna ut. Lobbykrafter är hela tiden igång för att tona ner klimathotet eftersom det anses minska konsumtionsaptiten och hindra storföretagen att suga ut planeten och fylla luftrummet med växthusgaser. Och många människor föredrar att köpa ny julbelysning och avfärda det hela med att den gryende katastrofen ska skötas av politiker, det ordnar sig nog, en samfällighet av strutsar med halsarna mycket djupt nerkörda i sanden. Det borde ha fattats avgörande och världsomfattande beslut om hur vi ska möta klimathotet, istället skjuts besluten på framtiden, en framtid som inte tål denna handlingsförlamning. Jag är ingen pessimist och har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det; jag har sett för många mirakler ske i världen. Men som motdrag mot den nuvarande nedlugningstaktiken är det dags att titta på motbilderna, som en dag – mycket snart – måste få oss att handla och inte häcka vid datorn och trycka på ”gilla” då och då.

Nyligen läste jag en essä om filmaren Alexander Sokurov och hans film Hjärtlös smärta av Henrik Holmer i Filmrutan. Han skriver: ”Den sista bilden i filmen är den jag tänker mest på. En scen som i andra sammanhang inte skulle säga mig något speciellt, men som här blir fruktansvärd. Den visar giraffer och fåglar som springer och flyger iväg i panik på en öde savann. Den kändes fysiskt, som ett knivhugg. Jag kunde inte sätta ord på varför just denna bild gjorde dessa avtryck i mig, men en som kommenterat filmen på imdb.com gjorde ett försök att beskriva sin upplevelse. Signaturen Shosei från Japan skriver att scenen visar hur djuren flyr från den sjuka och vansinniga mänskligheten. Han lyckas säga just det jag känner och samtidigt sammanfatta filmens kärna.”

Bilden av djur som i panik flyr från den sjuka och vansinniga mänskligheten grep mig totalt. Mina favoriter Micah White och Kalle Lasn på Adbusters skriver: ”Det är möjligt att vår flykt från den verkliga världen och vår massemigration till cyberspace, nätet, har kapat våra rötter, förstört våra neuroner bortom läkning och återställande. Kanske det vi nu ser är mänsklighetens mentala sammanbrott som motsvarar sammanbrottet av planetens ekosystem. Den ekologisk-psykiska nedåtspiralen kanske är vår stundande undergång. Kanske är det redan för sent?” De menar det inte, inte exakt, för texten handlar sedan om vår tids idétorka och de inbjuder läsarna att komma med nya idéer. Och den som hoppas på nya idéer har inte gett upp. De skriver också:

”Idétorkan kunde inte ha inträffat vid ett sämre tillfälle. Sju miljarder av oss kämpar mot de allvarligaste ekologiska, ekonomiska, politiska och andliga kriserna hittills i historien…Oddsen är att om vi inte kan ta oss ur denna nedåtspiral kommer vi att sjunka ner i en tusenårig mörkertid...en tid av förgörande världsauktoritär kapitalism, brutalitet och förödelse...och så finns den största utmaningen av dem alla: hur startar vi en social revolution, ett uppror mot vardagslivet som sveper över planeten i tid för att hindra den slutgiltiga katastrofen?”

De tänker sig att vi står inför nedsläckningen, motsatsen till upplysningen, men att det helt enkelt inte får vara för sent. Medan Susan George, en av grundarna till Attac-rörelsen skriver i sin bok Deras kris – våra lösningar: ”Krisen är inte ofrånkomlig. Vi skulle kunna leva i en ren, grön och rik värld där alla har ett drägligt och värdigt liv. Världen har aldrig varit så rik och vi har till vårt förfogande all den kunskap, de verktyg och de praktiska färdigheter som behövs. Hindren är inte tekniska, praktiska eller finansiella, utan politiska, intellektuella och ideologiska.” Susan Georges åsikt att verktygen redan finns för att förändra världen, men ännu inte viljan eller insikten är både hoppingivande och hårresande. Nedsläckning eller en ny, energisnål upplysning? George tror att världen kan bli bättre än någonsin, när vi upptäckt och tagit oss igenom kriserna. Jag hoppas hon har rätt.