En studie visar att överdödligheten under våren har varit 220 procent för personer över 40 år födda i Somalia, Syrien och Irak jämfört med samma period under de föregående fyra åren.

Enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten är sverigefinländare den minoritetsgruppen har högst dödlighet sett till födelseland och den högsta andelen smittade som är över 70 år. Den högsta relativa förekomsten av covid-19 återfanns bland yrkesgruppen taxiförare – 4,8 gånger högre i jämförelse med övriga yrkesgrupper, följt av yrkesgrupperna pizzabagare och buss- och spårvagnsförare. Yrkesgruppen med flest antal fall är städare.

En tidig registerstudie från Stockholms universitets sociologiska institution visade samma sak: risken att dö av covid-19 är högre om man är man, har mindre disponibla inkomster, lägre utbildningsnivå, inte är gift och är en invandrare från ett låg- eller medelinkomstland. De som är mest utsatta är ofta arbetarklass, och i storstäder har många i arbetarklassen invandrarbakgrund. 

I några fall kan det handla om åldersstrukturer. Många av sverigefinnar är äldre och har därför generellt högre sjuklighet. Men utmärkande för personerna inom gruppen utrikes födda är också att de ofta lever under tuffare socioekonomiska villkor än inrikes födda. Diskussioner om ojämlikhet och covid har hittills haft fokus på två saker: skillnad i risk för smitta på grund av arbete eller trångboddhet samt språkbrister, att inte kunna följa myndigheternas svenskspråkiga rekommendationer. Det har varit mindre snack om hur olika samhällsgrupper eventuellt från början haft sämre hälsa och därmed sämre förutsättningar att överleva.

Folkhälsovetaren Margaret Whitehead definierar ojämlikhet i hälsa som hälsoskillnader som är onödiga, undvikbara och orättvisa. Hur stor din risk är att tillhöra riskgrupp hänger ihop med din klassbakgrund. Det handlar om strukturella orsaker som både ökar risken att bli smittad och att bli svårt sjuk i covid-19.

Det fanns en tid inte för länge sedan när det här med ojämlikhet fortfarande fanns på politisk agenda. Regeringen beslutade 2015 att tillsätta en kommission för jämlik hälsa med uppdrag att lämna förslag som kan minska hälsoklyftorna. Kommissionen för jämlik hälsa slog fast att ojämlikhet i hälsa generellt sett uppkommer som ett resultat av ojämlikhet i tillgång till resurser – förhållanden, villkor och möjligheter – mellan olika sociala grupper. Skillnader i resurser leder till ojämlikhet i hälsa via skillnader i risker, skillnader i sårbarhet och skillnader i de socioekonomiska konsekvenserna av ohälsa. Den ojämlika hälsan drivs dessutom av skillnader i handlingsutrymme.

Det finns tydliga sociala skillnader i hälsa och dödlighet i Sverige. Hur länge man lever men också hur man mår medan man lever är således socialt skiktat, men just därför också påverkbart genom olika insatser. För att citera en vacker mening ur kommissionens slutbetänkande (SOU 2017:47):

”Det främsta redskapet som står till buds för att motverka olika former av ojämlikhet i hälsans bestämningsfaktorer är… välfärdsstatens olika institutioner.”

Trots detta har det snarare funnits en tendens att avpolitisera den ojämlika coronadödligheten. I Storbritannien uppmanar premiärministern Boris Johnson befolkningen att banta. Fetma kan nämligen förvärra sjukdomsförloppet vid en coronasmitta. Tv-reklam för skräpmat och nätreklam för ohälsosam mat förbjuds före klockan nio på kvällen för att barn inte ska behöva se den reklamen. Detta kan självklart vara bra, men det är sorgligt att vägra se klassaspekten i ohälsa och coronadödlighet.

Storbritannien är ett land med djupa ekonomiska och därmed hälsoklyftor, där en växande andel av skolbarnen inte har möjligheter till hälsosamma måltider, där till och med en hälsosam skollunch är för dyr för vissa barn. 84 procent av lärarna i Storbritannien har vittnat att barnen kommer till skolan hungriga, 36 procent har någon gång tagit med sig mat till sina elever. 

Tack vare utredningar som Jämlikhetskommissionen och Kommissionen för jämlik hälsa vet vi vad som måste göras. För att utjämna ojämlikheter i hälsa behövs jämlikhetspolitik.

• Jämlika villkor i det tidiga livet (bra förskola och skola) bidrar till en mer jämlik hälsa.

• Att öka sysselsättningsgraden och minska arbetslösheten bidrar till en mer jämlik hälsa.

• Att underlätta för grupper med knappa ekonomiska marginaler uppnås en mer jämlik hälsa. 

• Kontroll över sitt eget liv, tillit till andra, inflytande och delaktighet i samhället bidrar till en mer jämlik hälsa.

• Att stärka människors möjligheter att upprätthålla hälsosamma levnadsvanor minskar hälsoskillnader.

Därför ska vi stå på vakt när politiken försöker individualisera eller förenkla problem som klassamhället bidrar till. Det är inte normalt att dö yngre bara för att man tillhör arbetarklassen. Jämlik hälsa handlar om jämlika livsvillkor. Ojämlikheten är ingen naturlag. Det är skillnader som går att motverka med hjälp av jämlikhetspolitik.

Problemet med sådana förslag är att det är radikal jämlikhetspolitik som kräver investeringar. På andra sidan kommer investeringar inte bara förbättra folkhälsan utan förändra ett helt samhälle. Felet är inte Sveriges coronastrategi utan att vi ignorerat expertkunskap om ojämlikhet för länge.

Vad är vi för samhälle om vi inte löser problem som är onödiga, undvikbara och orättvisa?