BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är något lustigt i att det är vuxna kvinnor som ska vara dessa flickor. Den duktiga flickan är en symbol som det vimlar av i litteraturen. Hon får finnas som en betraktare till den vilda flickans framfart, som den där vännen som är lite tystare, lite lugnare. Som beundrar och avundas. 

Det mest kända exemplet på dikotomin vild flicka/duktig flicka är Pippi och Annika. Den vilda flickan utmärks av gränslöshet, av normbrytande. Frågan är vem den duktiga flickans fiende är, varför hennes sätt att vara flicka på inte premieras och varför hon straffas, just för sin ambition. Det är inte för att den vilda flickan har företräde. Även hon är en icke-önskvärd flicktyp, alldeles för högljudd och gapig. Nej, den duktiga flickans fiende är inte de vilda systrarna, det måste vara något eller någon annan.

Birgitta Ohlssons poäng verkar vara att den duktiga flickan inte får vad hon förtjänar. I Dagens Nyheter häromveckan citerades hennes tio budord för duktiga flickor. Ohlsson menar att den duktiga flickan ska kräva meritokrati, att prestation ska belönas. Hon ska välja den rätte/rätta med omsorg, hon ska inte känna skuld, hon ska inse att ”cash is queen” och vara självförsörjande. Vidare ska hon se till att vara på en plats där hennes duktighet premieras och uppskattas. Den duktiga flickans fiende är alltså hon själv och hennes livsval. 

Visst, Olsson nämner att det finns småpåvar som kan försöka sätta sig på den duktiga flickan och då gäller det för henne att inte låta dem göra det. Men det är den duktiga flickan som har ansvar, som ska se till att pengar är bra och se till att vara på en plats där hon inte förtrycks för den hon är. 

Det är sannerligen lättare sagt en gjort.

Dessa budord fångar på ett oerhört koncist sätt in motsägelsefullheten i liberalismen. Samtidigt som man menar att det finns problem med att människor inte får det de förtjänar menar man att den bästa boten på detta missförhållande är att individerna själva ser till (genom någon slags insikt?) att bli sin egen lyckas smed. 

I en liberal ideologi är det något positivt att värde kopplas till prestation. Man får utifrån vad man gör, inte utifrån vad man behöver. De kan i ett andetag säga att alla är lika mycket värda för att i nästa andetag konstatera att vissa är lite bättre, ja rent av duktigare och därför får mer.

Så länge uppfyllande av behov kopplas till prestation kommer samhället att vara ojämlikt. Ojämlikhet slutar inte för att prestation belönas. Vad som anses duktigt varierar nämligen över tid. Det är inte samhällsnyttan som avgör vem som anses som högpresterande. Den flicka som vet hur man för sig, som startar egna företag och utbildar sig och skaffar sig mycket pengar är en duktig flicka och det ska vara gott. Det spelar ingen roll vad hon gör med sin ambition och sitt driv, bara att hon gör något. Men vad händer med de andra? 

De som inte vill/orkar/kan ha det där drivet. Som inte automatiskt kan revolutionera sin livssituation genom att komma på att man ska välja pengar och välja bort att vara på en plats där de blir förtrycka. 

Att uppvärdera den duktiga flickan genom att säga att prestation ska belönas blir en tunn, förment feministisk fernissa över den gamla idén om att det skulle vara fult att vara rik i detta DDR-Sverige.

Om man bestämmer att den duktiga flickan är ett sunt och bra kvinnoideal glömmer man bort att det sista vi behöver är just kvinnoideal, vilka de än nu må vara. 

Självklart finns det massor med skäl att lyfta fram kvinnor och kvinnors arbete och prestation, som genom historien har ansetts som mindre viktigt och bra.

Men varken vilda flickor eller duktiga flickor kommer någonsin få leva sina liv som de vill så länge det ska antas att det finns vissa korrekta sätt att vara kvinna på.