Vi hade under hela den sommaren sett bilder på överfulla och förlista båtar på Medelhavet. Vi visste vad som skedde, hur bristen på lagliga vägar in till Europa tvingade människor att försätta sig och sina barn för en fara som är nära nog obegriplig. En fara som bara kan förklaras med att alternativet är värre. Risken att förlora sitt liv är större för den som inte betalar alla sina besparingar till skrupelfria smugglare och ger sig ut på en osäker resa i en båt med tveksam sjöduglighet.
Bilden på Alan Kurdis lilla kropp som bärs bort från stranden blev ändå en smärtsam påminnelse om hur vi på vår sida om Medelhavet behandlar medmänniskor. Samma sommar beordrade Ungerns premiärminister Viktor Orbán ut 900 soldater för att bygga en mur av taggtråd för att hindra migranter från att komma in i Europa. Våra gränser kantade av visumtvång, transportörsansvar och beväpnade gränspoliser som förvägrar människor att nyttja den mänskliga rättigheten att söka asyl. Just de människor som behövde den rättigheten släpptes inte fram till ansökningsformulären för asylprövning.
”Jag sörjer Alan och jag sörjer alla barn som dör i krig och terror”, sa statsminister Stefan Löfven (S) när han några dagar efter Alan Kurdis död steg upp i talarstolen på Medborgarplatsen i Stockholm inför 15 000 människor som trotsat regnet under parollen Refugees welcome” Han fortsatte med att slå fast: ”Mitt Europa bygger inga murar.”
Sedan dess har mycket hänt. Europa rev inte murar, hur mycket den svenska statsministern än önskade det. Istället började land efter land, även Sverige, skärpa både gränskontroller och invandringspolitiken. Alltså göra det svårare både att söka och få asyl. Samtidigt steg antalet flyktingar i världen för varje år. Idag är mer än 60 miljoner människor på flykt och EU:s gränser än mer slutna. Som en rak konsekvens av att Europas ledare för en hårdare invandringspolitik växer extremhögern och intoleransen. Utrymmet för humanism och vanlig civiliserad medmänsklighet begränsas dag för dag i land för land.
Alan Kurdi var inte det första barn som dog på flykt över Medelhavet, och inte det sista. När vi summerar de fyra åren som gått är det ett skrämmande bokslut. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) kallar Medelhavet en av världens dödligaste gränser och rapporterar att fler människor än tidigare dör i desperata försök att ta sig över. Förra året dog i snitt sex personer om dagen. Sex personer, varje dag, året om, bara för att det inte finns lagliga vägar för dem att komma till Europa och få sin asylansökan prövad.
Bristen på lagliga vägar in i Europa skördar dödsoffer bland människor som faktiskt lyckats ta sig ut från krig och förtryck. ”Aldrig mer” har vi fått lära oss i skolan. Aldrig mer ska humanismen offras. Aldrig mer ska vi gradera människoliv. Aldrig mer ska Europa ge vika för totalitär hatpropaganda. Det är nu 80 år sedan upptakten till det som kom att bli det djupaste såret i Europas mörka historia. Nu är döden utanför våra gränser, precis utanför.
Det borde inte behöva sägas, men självklart är inte ett fungerande europeiskt flyktingmottagande i sig lösningen på all världens krig och förtryck. Lösningen måste ligga i att utrota det som driver människor på flykt, även om vi i vår del av världen kan dra nytta av migration genom att vår demografi förbättras och att pluralism föder tolerans och berikar. Men världen är inte så vacker som en skulle önska. Fred och frihet är en avlägsen dröm för många människor och rätten till asyl är en individuell rättighet. För den som idag tvingas på flykt måste det finnas lagliga vägar in i Europa för att få sina asylskäl prövade. Allt annat är orimligt och ger fasansfulla konsekvenser.
Jag kan inte sluta tänka på bilden som etsat sig fast och följt mig i fyra år. Ett barns liv är värt så mycket mer än att agera väckarklocka för en vuxenvärld som har gått fel. Men när världen fortsätter att gå fel, när väckarklockan inte gav genklang i logiska humanitära handlingar och beslut, då är det outsägligt sorgligt. Bara outsägligt sorgligt.
