Ledare. Hanna Gustafsson.

2017-03-19 03:00

Det svenska hatet behöver ett eget minnespalats

”Det är en shock-and-awe-taktik där man till slut inte vet vad man ska vara mest upprörd över.”

Om du som jag sett alla avsnitt av BBC:s tv-serie Sherlock så delar du antagligen min uppfattning om en sak: Minnespalats är coolt!

”Memory Palace” – på svenska minnespalats – är en minnesteknik där man kopplar olika minnen till en fysisk plats, som till exempel ett hus man känner till väl. På det sättet kan du promenera genom rummen i ditt minnespalats och hämta upp ”bilder” på det som du vill komma ihåg.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Tekniken uppfanns på de gamla grekernas tid och förutom att vara känt som Sherlock Holmes minnesteknik används det idag av minnesexperter och de som deltar i minnestävlingar. Nu har det kommit ny forskning som visar att tekniken med att konstruera ett minnespalats kan få även oss amatörer att snabbt bli mycket bättre på att minnas.

Jag sa ju det. Coolt!

Den nya forskningen om hur effektiva minnespalats är råkade komma samtidigt som jag lyssnade igenom hela Gellert Tamas bok Det svenska hatet, som just har kommit ut i podd-format. Jag kunde inte låta bli att koppla ihop de två. 

Gellert Tamas bok handlar om Sverigedemokraterna och hur hatet mot invandrare, mångkultur, islam och feminism förändras från 90-talet fram tills idag.

Men mest handlar boken om allt det som man har glömt.

För med Sverigedemokraterna är det ju som det är med till exempel Donald Trump. Från Trumps administration har det kommit så mycket tokigheter, så mycket skandaler, så mycket grova lögner och så mycket flagrant rasism att man tillslut inte längre kan hålla allt i huvudet. Det är en shock-and-awe taktik där man tillslut inte vet vad man ska vara mest upprörda över – vilket betyder att saker som skulle tvingat andra att avgå i vanära snabbt glöms bort i mängden.

I Gellert Tamas bok blir vi påminda igen. Vi blir påminda om hur Sverigedemokraterna förde in retorik från internets utkanter till riksdagens finrum. Vi blir påminda om hur de förde in counterjihadrörelsens konspirationsteorier och deras krigshetsande mot islam i den offentliga debatten. Vi blir påminda om att deras rättspolitiska talesman stod framför nazister i Trelleborg och utnämnde dessa till ”motståndsrörelsen” som ska ”ta vårt land tillbaka.” Vi blir påminda om att de startade Avpixlat och vi påminns om att deras ”hämnd” för järnrörsskandalen var att publicera en film på en våldtäkt där offrets ansikte och identitet kallsinnigt hängdes ut.

Vi blir påminda om det hat och hot som kritiker av Sverigedemokraternas politik ständigt möts av. Vi blir påminda om SD-politiker som utnyttjat skattemedel och begått brott samtidigt som de gapar om hårdare tag mot kriminalitet och om att invandrare belastar skattebetalarna.

Vi blir påminda om hur Sverigedemokraterna – liksom Trumps administration – systematiskt bemöter frågor de inte klarar att besvara med att påstå att det är media, inte de själva, som försöker dölja sanningen.

Jag lyssnar på podd-boken om allt detta och jag kommer på mig själv med att undra om kvinnan som läst in boken hade svårt att hålla sin ton neutral under inläsningen, för det hon läser upp är ju så, så crazy. Särskilt med tanke på att det handlar om ett av Sveriges största partier. Jag undrar om hon fick lägga ned boken mellan tagningarna och skrika: ”Det här är ju inte klokt! Hur hamnade vi här?”

Antagligen inte. Men jag kan inte låta bli att föreställa mig det.

Jag kan inte heller låta bli att undra vad av det som pågår just nu som jag snart kommer att glömma.

Hur mycket av allt det som jag egentligen skulle behöva komma ihåg med knivskarp skärpa kommer obarmhärtigt försvinna in nåt dammigt hörn i mitt huvud? Kommer jag glömma att år 2017 blev en bibliotekarie som inte köpte in Tino Sanandajis bok Massutmaningen så hatad och hotad att hon sade upp sig?

Kommer jag glömma att en kvinnlig SVT-medarbetare som åkte Vasaloppet och yttrade ”det är många vita män här” fick motta dödshot för det?

Kommer jag glömma att kvinnliga elitidrottare berättar hur de möts av en ständig ström av penisbilder och sexinviter efter varje match?

Kommer jag glömma att en moderat riksdagspolitiker fick riksdagens utredningstjänst att lägga tid på att utreda varför Brås siffror om mord var lägre än den siffra en konspiratorisk bloggare kommit fram till? Utredningstjänstens rapport visade för övrigt att bloggarens siffror var rejält överdrivna.

Kommer jag glömma alla små och stora exempel, och därmed undgå att se det större mönster de ingår i?

Kanske vi alla skulle behöva konstruera minnespalats där vi kan förvara allt det där som vi kommer behöva ta fram när framtiden kräver det. När vi står där och undrar: ”Det här är ju inte klokt, hur hamnade vi här egentligen?”