Ingen kan ha blivit förvånad över att vice talman Björn Söder (SD) väljer att politisera morden på Ikea i Västerås. Han vet naturligtvis knappt någonting om det som faktiskt skedde där. Men han vet att de två misstänkta är asylsökande. Det räcker gott för Björn Söder:

”I tider som dessa kan det vara läge att påminna om hur Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle ’öppna våra hjärtan’ och hur han tackade ’för att ni valt Sverige’. Tror inte att den mördade mamman och sonen på Ikea i Västerås skulle hålla med exstatsministern”, skrev han på Facebook.

Att en företrädare för ett rasistiskt parti exploaterar ett grovt våldsbrott har hänt tidigare, vilket inte gör saken mindre osmaklig, men det som verkligen skrämmer är att han vandrade ut i en krattad manege. Politiseringen hade påbörjats på annat håll.

Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, är redan på kvällen den 11 augusti – bara drygt ett dygn efter morden – färdig med sin analys. Där utgångspunkten är att de misstänkta är asylsökande och ... ja, att de är asylsökande. Hon beskriver ett Sverige på bristningsgränsen, ”en allt råare tillvaro”. Tiggare attackeras, flyktingförläggningar hotas. Kvinnor förtrycks i ”invandrartäta orter”. Tove Lifvendahl ser ett samband, en ”stat som har svikit sin kärnuppgift att säkra invånarnas inre och yttre försvar”. Därmed finns inte längre någon legitimitet för generös gränspolitik.

Ännu ett exempel på den korrigerade linje som förts fram på flera borgerliga ledarsidor sedan valet. Svenska Dagbladet är inget undantag, snarare pionjärer i färden mot upplösning av den livsviktiga gränsen gentemot SD-retorik (Per Gudmundson reagerade på morden genom att vilja ha mer rapportering om ”ursprung” eftersom det har betydelse för ”en hel del våld”).

Jag försökte själv sätta fingret på denna borgerliga exodus från humanismen i en tidigare ledare, men bättre lyckas Per Svensson i Sydsvenskan. Han skriver (12/8):

”De vet innerst inne att de gör något de inte borde. Just därför enas de om att det vore löjligt att inte göra det.”

Och:

”Borgerliga opinionsbildare kräver allt ivrigare och allt oftare att den svenska integrationspolitiken ska förändras och bli mer verklighetsanpassad. En sakdebatt kring dessa frågor är alldeles uppenbart nödvändig. Men jag misstänker att många debattörer också menar något annat när de argumenterar för vikten av ny integration, att de frågor de i själva verket ställer är: Hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?”

Vi ska tveklöst ta debatten om integration, om hur vi som samhälle ska välkomna dem som söker fristad och försörjning. Vilka resurser som krävs. Hur nyanlända ska komma ut i arbetslivet. Att ensamkommande barn inte ska tillåtas försvinna ur myndigheters synfält. Hur oron ska dämpas hos den som befarar konflikter – sociala, ekonomiska, kulturella, religiösa. Det handlar om ett nationellt projekt som är både stort och utmanande. Men det är alls inte omöjligt.

Frågan är viktig. Men om vi ska ta debatten – utan att förhålla oss till SD – måste vi komma ihåg att den inte är viktigast. Annars hamnar vi väldigt långt bort från samhällets avgörande motsättningar.

”En kapitalist, en arbetare och en asylsökande sitter vid ett bord med 20 bullar. Kapitalisten tar 19 bullar och ger arbetaren en och säger: Akta dig, den där asylsökande kommer ta din bulle!” twittrade Henrik Schyffert förra veckan.

Idag översköljs du av varningen att bullarna inte räcker åt både dig och invandraren. Men bullarna tar inte slut. Inte ens när Sveriges mest privilegierade gjort vad de kan för att tömma bordet. Herregud, snart har vi ansamlat 1 000 miljarder kronor i finansiellt överskott. Och det har aldrig varit lika förmånligt att låna till investeringar för den regering som menar allvar med sin vilja att bygga ett framtidsland, som har som ambition att rehabilitera det som Fredrik Reinfeldts skattesänkningar förstörde.

Klart att vi har råd med generös migrationspolitik. Klart att vi har råd att arrangera världens bästa program för integration. Detta utan att på något sätt montera ned välfärden. Någon sådan motsättning existerar överhuvudtaget inte.

Jag vill inte att Stefan Löfven ska tala om öppna hjärtan. Jag vill att han om drygt en månad lägger en budget som markerar vad som är viktigast. Allt annat är att falla i den fälla som borgerligheten – partier, ledarsidor – nu gillrar, där syndabockar ställs ut framför den verkliga samhällsfaran: ekonomiska klyftor, skolans kräftgång, vårdens underbemanning, järnvägens förfall, ungas arbetslöshet, fördröjd energiomställning.

Visst finns det en konflikt i Sverige. Men om vi ens börjar leka med tanken att den börjar och slutar med antalet migranter... Då har borgerligheten vunnit. Därför är det så oerhört viktigt att vi behåller fokus.

Dagens ETC bjuder nu in till den debatt som annars riskerar att utebli, skuggad av en allt mer hätsk debatt om migration. Nämligen om vad vi vill att Sverige ska bli. Vad ska vi satsa på? Vad behöver göras? Det här är en debatt som kommer att föras av en mängd aktörer, alltifrån fackförbund till miljögrupper. Tillsammans kommer de att formulera en uppmaning till den rödgröna regeringen.

Jag tror att det är oändligt mycket mer konstruktivt än att försöka övertyga borgerliga ledarsidor som ändå aldrig kommer att erkänna samhällets grundläggande intressekonflikt – för skulle de göra det vore de inte längre borgerliga ledarsidor.