Läs också: Ledarbloggen: Åh, du 70-tal
Ironi är svårt. Men ibland vill en få visa det skeva och bara hoppas att de som läser är med och förstår.
I veckan fick jag en ledare skickad till mig – från mig själv. Någon hade hittat följande text som jag skrev 2002 och som publicerades i nr 4 av ETC det året. I samma nummer hade jag ett längre samtal med Gudrun Schyman om V:s ekonomiska politik (ja, hon var V:s ledare då). Temat för numret var ”Är du lurad?” och handlade om de stora förändringarna som 90-talets nyliberalism hade lett till och som dessutom hade visat sig vara precis så förstörande som kritiska röster varnat för.
I en känsla av ”nu får det vara nog” skrev jag då i ledaren detta:
”Det är trist att ha rätt. Riktigt tråkigt och trist.
Skrev vi inte att börsen var en uppblåst bubbla som MÅSTE falla? Jo, det gjorde vi.
Gud, va trist.
Påstod vi inte att privatiseringarna skulle göra livet dyrare för kommunens skattebetalare och resenärer?
Jo, usch ja.
Avslöjade, vi inte att sjukhusnedskärningarna skulle leda till dyrare vård genom inhyrd personal och privatarbetsförmedlingar? Men, visst.
Och var det inte i de obskyra radikala bladen man kunde läsa varningarna för det nya pensionssystemet? Vem ville egentligen ha dessa PPM-fonder? Bara någon enstaka procent väljer i dag aktivt fond.
Jovisst skrev vi så.
Och att nästa europeiska statsman som aktivt kommer att arbeta för att stoppa invandringen blir en svensk statsminister.
Och kunde man inte läsa varningsropen för att sparpolitiken skulle bli till sjukfrånvaro genom stress och utslitning?
Var det inte här de stora dagisgrupperna förutsågs? Och vänta lite nu, var det inte rentav i den lilla oberoende radikala medievärlden som man kunde läsa varningarna om hur ”alliansen mot terror” skulle leda till blindhet för statlig terror och rentav nya krig?
Visst, var det.
Var det inte i radikala tidningar som ETC man kunde läsa om hur illa det kan gå när fackförbund och kommuner ska finansiera verksamhet med börsspekulation?
Jo, jo, jo.
Och usch, va trist.
Framöver, de kommande tio åren kommer vi därför bara att ropa JAVISST och VILKEN ROLIG IDÉ när någon minister eller oppositionspolitiker säger att fängelserna bör privatiseras.
Eller att ungdomar bör tvingas till tvångsarbete i kommunal regi.
Eller att invandrare som inte kan språket bör sändas hem.
Eller att kommunerna bör säljas till näringslivet. Eller att betyg bör införas upp till pensionsåldern.
Eller att varje svensk som misstänker sin granne för samröre med muslimer som kan tänkas ha umgåtts med människor som någon gång träffat någon som pratat med terrorister MÅSTE rapportera denna granne till polisen eller förklara sig inför försäkringskassan.
VA KUL ska vi skriva och vi ska applådera nästa gång statsministern säger att det är bra om svenska folket köper mera aktier och vi ska ropa som i en kör att:
HOPPAS ATT DET GÅR BRA och FRISKT VÅGAT HÄLFTEN VUNNET och DEN SOM HAR RENT MJÖL I PÅSEN HAR INGET ATT FRUKTA och DEMOKRATIN MÅSTE JU FÅ VARA EFFEKTIV och SÅ MÅNGA NATIONALEKONOMER KAN JU INTE HA FEL SAMTIDIGT och VAD VET VÄL VI MER ÄN ATT IMORGON ÄR EN ANNAN DAG ...
Så ska det bli.
För det värsta man kan göra är att få rätt.
Och OM det blir ännu sämre efter valet då vill vi bara stillsamt påpeka att du i alla fall INTE läste det först här.
Här har vi bara kul. Numera.”
Texten är skriven i ilska och med ironi precis före valet 2002 där S, gick ut och pratade om de förändringar som genomförts som något man var förvånad över. LO familjer hade förlorat över 20 000 kronor i nedskärningspolitiken, höginkomsttagare dragit ifrån, välfärden hade krympt och nu började de sjuka kallas för ”fuskare” och EU-medborgare som sökte jobb kallades snart för ”sociala turister”. V planerade för budgetsamarbete (som bland annat innebar borttagen arvsskatt och halverad förmögenhetsskatt, privatiserat Telia och ...)
Är du prenumerant på Dagens ETC kan du snart läsa det här numret och alla andra vi gjort i vår stora 40-årssatsning (vi håller på att scanna in alla gamla synder ...).
För mig är gamla texter en påminnelse om att det vi kallar för nyheter och politiska lappkast faktiskt ofta är del i en mycket långsam förändring med ett systemskifte som mål. Arbetarrörelsen backade inför det, reformismen övergavs, solidaritet blev ett högtidsord och klyftorna fick öka för att man inte längre ”hade råd” att omfördela rättvist inom landet.
Och samtidigt fanns det aldrig någon verklig diskussion eller debatt om det som hände. Ingen ansvarig behöver ju svara när kritiker fick 100 procentigt rätt om exempelvis effekten av det nya pensionssystemet (som idag skapat en situation där varannan kvinna som blir pensionär går direkt in i fattigdom).
Politikens huvudspår, stödd av en borgerlig mediedominans, har handlat om att det som sker inte behöver diskuteras. Det är bara ”nödvändigt”.
Min poäng är att dagens situation handlar om att SD är en effekt av en lång ekonomisk, politisk och social reträtt som inte alls är oväntad eller ny utan faktiskt kritiserades hela vägen.
Men vem vill diskutera problem eller alternativ när allt man gör som regering presenteras som något man måste göra för att det är ”nödvändigt”.
I verkligheten är det ju inte så.
Det finns alltid olika vägar att gå och reträtter är sällan det som skapar en förändring som gör livet bättre för de många. Dagens feministiska självklarheter var orimligheter 1980. Om någon feminist hade försökt vara ”realist” då hade vi aldrig kommit någon vart alls.
Morgondagens jämlika och solidariska samhälle skapar vi heller inte genom att stänga gränser och skapa ”andrum”.
Det går inte att backa framåt.
Så om man skippar ironin och funderar på hur framtiden ska kunna bli bättre för de många, så handlar det om att aldrig acceptera tanken på att politiken inte har något val.
