Jag glömmer aldrig hur häpen jag blev när jag vid 20-plus-ålder läste Robert Musils Mannen utan egenskaper, där han beskrev en revolterande ungdomsgeneration, som i vanlig ordning tyckte att föräldragenerationen var förlegade idioter, som inte fattade något av det nya. Så långt var mitt 20-plus-jag med Musil: Min tid var flower power, rock’n’roll och 1968-upproren och vi ansåg oss ha dagliga bevis på att de flesta ”äldre” fattade noll. Tidsandan på 1960-talet var att de unga står för det progressiva och det nyskapande, framsteget, vilket vi själva naturligtvis var övertygade om.
Men vad Musil beskrev var att hans tids unga omstörtare stod för Blut und Boden, en ny identitet vuxen ur fosterjorden, ur blodet som flöt i deras ådror, ur en aktiv nationalism och att antisemitism var en ”naturlig” följd av denna syn, judarna som något främmande, som inte hörde till deras jord- och blodssvärmeri.
Mitt naiva 20-plus-jag fick en chock: Var det möjligt att en ung generation kunde vara kraftigt destruktiv men hyllad och gestaltad som framtiden? Javisst, sa mig fördjupade studier efter Musils bok.
Denna ”progressiva” ungdomsrörelse utgjorde grogrunden för nazismen. Samma unga som trött och med ett visst överseende betraktade den stackars vuxna Ulrich, som försökte säga emot.
Jag var tvungen att tänka om och inte längre tro att ungdomligt uppror alltid = framsteg. Det kan vara både och.
Det finns naturligtvis ingen enhetlig ungdomsgeneration och har aldrig funnits. ”Sextioåttorna” var något tiotals procent, som helt fått dominera historieskrivningen, något som jag inte har något emot; men så var det inte. Jag träffar ofta unga som är ”bäst hittills”; toleranta, nyskapande, fria i anden, empatiska, odogmatiska och urspännande att diskutera med.
Min beundran för Occupy-rörelserna, Los Indignados, de unga på Syntagmatorget i Aten är stor: de har lärt av gångna generationers misstag och står inte för någon absolut ideologi – utom rättvisa, demokrati och frihet – och de vägrar ge medierna vad medierna kräver, nämligen ”en stark ledare” att ställa till svars. Istället för att utöva våld försöker de komma igen – och igen. De vet att makten vill ha våld från dem, för att kunna krossa dem, men fortsätter än så länge att vägra våldsvägen. Ett slags barnbarn till Albert Camus som skrev: (Det behövs) ”en tredje väg med utgångspunkt i mänsklighetens och nationernas ömsesidiga villkor. Den måste då vara internationell och begränsa sig till en relativ utopi eftersom varje anspråk på absolut rättvisa kommer att legitimera mordet.” Tänk länge på Camus ordval: relativ utopi.
Idag finns unga som slåss för de utfattigas, kallade ”tiggares” värdighet och rätt att finnas till också här och andra unga som ger sig av för att kämpa med IS för en totalitär, gravt kvinnohatande, våldsbesatt och frihetsdödande regim, allihop svenskar.
Så stort är glappet.
Jag funderar över den katolska påven, Fransiscus. Det hjälper att denna upplaga är oförutsägbar och åtminstone försöker förstå homosexualitet och samkönade äktenskap, abort, kvinnors frigörelse och kritiken mot att patrar måste leva avhållsamt. Tänk om islam haft en ”påve”, som kunnat säga åt dödsmördarsekterna att deras våldsgalenskap har noll med islam att göra, bara med viljan till makt. Eftersom jag är emot starka ledare blir det paradoxalt, men jag tänker på Camus ”relativ utopi.” Allt har sin tid.
Internet betyder oanade möjligheter till rättvisa och demokrati. Men dagens version, där gigantiska, skattesmitande storföretag i gestalt av till exempel Google och Facebook tagit makten över sinnena och styr sina nyttjare, dessa jätteföretags enda miljardtillgång, människor som de köper och säljer åt andra företag för och som reklam är i mina ögon ordentligt skrämmande makthavare. Och bara få protesterar! Jag hoppas de är en ”relativ utopi”, ett övergångsmisstag. Förr köpte pengamakten människors arbete, nu tillskansar de sig hela människan genom att i detalj kartlägga (och styra) hennes preferenser – och sälja ut dem.
En annan sorglig tidsmarkör är realitysåporna, perfekt nyspråk à la Orwell eftersom de är totalt styrda av tittarsiffreentreprenörer och allt annat än verklighet. Att delar av en ung generation låter sig underhållas av att människor väljs bort och stöts ut och själva deltar och röstar bort och att detta i medierna beskrivs som ”spännande” och underhållning betyder för mig mörka moln på vår gemensamma himmel. Det verkar som om några tror att detta att gilla Paradise hotel är subversivt, något som retar etablissemanget och är upproriskt, när det enda man kan säga - totalt ochockad och led – om både deltagarna och gillarna är ”stackars jävlar”.
Det är som om världen håller andan. Konsten, litteraturen, musiken går på tomgång. Många är skickliga och bästsäljande, men inget får en att häpna. Det ska bli spännande att se vad som händer. Aldrig tidigare har en hel global ungdomsgeneration stått inför samma hot, en förstörelse av deras planet, som fortgår trots att alla vet.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
