BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Politiken ska hålla sig borta från miljardärerna, menar Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet:
”Det verkligt problematiska är att deras omgivning slentrianmässigt använder dem som politiska slagträn istället för att nyfiket och välkomnande efterfråga deras ytterligare potential som samhällsutvecklare.”
Om du upplever att en ekonomisk elit seglar allt högre ovan majoriteten av mänskligheten? Passa dig, du låter som Donald Trump och andra populister.
”Berättelsen om eliten mot folket blir inte mer sann för att den kommer från vänster”, skriver Amanda Sokolnicki i Dagens Nyheter.
Jaha.
Jag sitter här och är extremist.
Förlåt?
Nej, inte förlåt. Jag ska inte be om ursäkt. Du ska inte be om ursäkt. Vi har nämligen rätt. Men vi har just blivit överkörda av den massiva ångvält som bildas när liberala och konservativa ledarsidor gemensamt beslutar sig för att utmåla oss som Trump-doftande extremister med kommunistiska tendenser och svag verklighetsförankring.
Men det är inte du som är extremist.
Den rollen spelas redan utomordentligt av svensk borgerlighet.
Att idag helt vägra diskutera en mer rättvis fördelning mellan grupper är, globalt sett, att betrakta som ideologisk och kortsiktig fundamentalism. Svensk borgerlighet speglar inte debatten, utan har valt en position i dess absoluta ytterkant.
Jämför vad Lifvendahl och Sokolnicki ger uttryck för med följande citat:
”Mycket ojämlika samhällen kan förstöra egna utsikter till ekonomisk tillväxt och framgång. Ojämlikheten hämmar tillväxten, jobben och kvinnors möjligheter att komma in i ekonomierna.”
Och:
”Vi måste hitta en ekonomisk tillväxtmodell som lyfter upp de fattigaste.”
Och:
”Klyftor skapar sociala spänningar mellan rika och fattiga och tenderar att leda till instabilitet.”
Och:
”Vi ska sträva efter att garantera att tillväxt är inkluderande genom att motverka inkomstskillnader.”
Gissa vilka populistiska revolutionärer som har sagt det.
Svar: Internationella valutafondens chef Christine Lagarde, Världsbankens president Jim Yong Kim, Donghyun Park på Asiatiska utvecklingsbanken respektive G20.
Det här är etablissemanget. Samtliga varnar för ojämlikhet. Extremister? Ja, om svensk borgerlighet vore konsekvent. I så fall ska även forumet i Davos avfärdas som en farlig och fjantig allt åt alla-manifestation som förlorat sig i utopiska drömmar.
Det är ni som är extremister, alla ni borgerliga som oavsett graden av ojämlikhet framhärdar i att ojämlikhet inte skadar våra samhällen. Nu vet ni att åtta personer äger lika mycket som halva jordens befolkning. Inte ens det tvingar fram nyansering.
Motståndet är permanent, fakta är ovidkommande.
Sverige är ingen skyddad oas. Ojämlikheten finns här och är tilltagande. Inget annat EU-land är så miljardärstätt, visar Erik Sandberg i sin kommande bok Jakten på den försvunna skatten. Det hände inte. Det skapades. Genom politiska beslut över flera decennier, genom växelverkan mellan borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Arvs- och gåvoskatten. Förmögenhetsskatten. Fastighetsskatten. Vad mer har försvunnit?
Jämlikhet.
Som begrepp, som idé.
Moderaterna (då Högerpartiet) och Centerpartiet gjorde under 1960-talet spridandet av ekonomisk makt och förmögenhet till politiskt projekt.
Centerpartiets partiprogram 1970:
”Samhället ska verka för att olikheter i inkomstfördelningen blir så små som möjligt.”
Idag vill Annie Lööf dumpa redan låga löner.
1972 hade Liberalerna (då Folkpartiet) ett program om att åtgärda ekonomiska och sociala klyftor med hjälp av ”offentligt ansvarstagande” och ”omfördelande insatser”.
Hörs åtminstone ett tynande eko hos Jan Björklund? Lyssna. ”Kravlöshet skapar ingen jämlikhet. Studiedisciplin skapar jämlikhet. Man är inte snäll för att man är kravlös.” Nej, inget eko.
Borgerliga debattörer har gjort likadant som borgerliga partiledare. Förnekat sin historia. Raderat minnet av att jämlikhet – åtminstone blygsam – är ett eftersträvansvärt tillstånd.
Nu kallar de dig extremist.
Nej, det är inte du om ska be om ursäkt.
