Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen, därför att det är så viktigt för att förstå vad som händer och hänt i svensk politik: För många på de nedre stegarna i detta klassamhälle framstår idag Sverigedemokraterna som ett reformparti. Så ser det också ut på andra håll i Europa, i det Danmark där Danskt Folkeparti verkar eller i Frankrike där Front National växer. Dessa partier säger sig vilja satsa på välfärden och jobben och de tycker sig ha gott om pengar att göra det. Tyvärr skaffar de sig sina finansiella muskler genom att driva en brutal och antihuman flyktingpolitik. Det är där pengarna ska sparas in som sedan ska slussas till vård, skola och omsorg. Och det är ingen tvekan om att det där fungerar på massor väljare. På den vänstra halvan i politiken finns, när man i grunden delar en anti-keynesiansk ekonomisk doktrin med borgerligheten, i slutändan enbart de moraliska och etiska argumenten att ta till – mot rasism, mot intolerans och för mångfald och tolerans.

Den moraliska argumentationen är livsviktig, ja, men: It’s the economy, stupid.

Sverige har en extremt låg statsskuld. Trots det ville Magdalena Andersson i sin nedröstade budget på sikt minska denna statsskuld. Vilket i praktiken innebär att välfärdsarbetare även fortsatt måste gå på knäna och massarbetslösheten består. Men regeringen skulle kunna låna pengar och sjösätta rader av gröna investeringar i infrastruktur och i offentlig sektor som minskar arbetslösheten. Och inte bara det: genom att släppa det finanspolitiska ramverket skulle sittande Löfvenregering kunna gå med på vissa av alliansens idéer och därmed göra oppositionen rätt tafatt. Vi går med på att behålla lägre sociala avgifter för ungdomar, trots att vi tycker det är en usel idé – och det blir möjligt därför att vi tillåter underskott i statsbudgeten och en växande statsskuld!

It’s the economy, stupid.

Ändå handlar det om något djupare: När idén om ekonomisk disciplin till varje pris, i form av budgettak och överskottsmål, så starkt tar greppet om den ekonomisk-politiska debatten – ja, då kan man se att också de rödgröna partierna, liksom hela den europeiska arbetarrörelsen och vänstern, står där utan svar på utmaningarna. Jag skulle t.ex. tro att ordet reform sedan länge har skiftat innebörd. Många som hör det väntar sig inte längre något gott av det eftersom det vanligtvis handlar om avregleringar, skattesänkningar eller till och med neddragningar.

Först kommer maten, sedan moralen, skrev Bertold Brecht en gång. Även i den utvecklade västvärlden, där svälten inte står för dörren, behåller uttrycket sin vikt. Vad Brecht egentligen sa var följande: It’s the economy, stupid.

Det är väldigt länge sedan någon stor, kostsam reform landade hos befolkningen och fick oss att känna att samhället rör sig framåt. En sjätte semestervecka är ett exempel på en bra reform som gör att vi kan arbeta mindre och som samtidigt skulle göra väldigt många människor själaglada. Vi behöver mer än någonsin ett slags positiva milstolpar i vår uppfattning av samhällsutvecklingen. En reform som tar bort karensdagen i sjukförsäkringen minskar sjukfrånvaron på arbetsplatserna och gör på sikt befolkningen friskare. En a-kassa som ersätter hela inkomstbortfallet skulle förmodligen minska arbetslösheten genom att öka den privata efterfrågan i samhället.

Ta bara en så enkel sak som detta: Låt oss varje år de närmaste fem åren införa en ny helgdag. Alla i det här landet får ledigt på någon viktig islamsk dag, någon viktig kristen dag, någon viktig dag för klimatet eller djuren – och så vidare. Vi behöver alla känna att politiken bokstavligt talat ger oss något.

Men det är naturligtvis bara möjligt om politiken släpper det krampaktiga greppet om en ekonomisk doktrin som nu störtar stora delar av Europa i misär och massarbetslöshet.

It’s the economy stupid.