Tio bilar med billboards som lovar noll kronor i studieskuld trafikerar just nu studenttäta områden i Malmö, Lund, Göteborg och Stockholm. ”Dejta en sugardaddy” uppmanar affischen med bilden av en storbystad kvinna på väg att ta av (eller på, vem är jag att dra slutsatser?) en röd spets-bh.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Målet, uppger företaget bakom, är 50 000 nya studenter till sajten Richmeetbeautiful.com, där sugardaddys letar unga ”ivriga” sugarbabies att dejta, och där Dagens ETC:s Kristin McMillen wallraffade häromveckan. Sajten som utlovar presenter och lyxliv tillsammans med välbemedlade män varav många kryssat i preferensen ”utan kondom, snälla”.
Nu väntar debatten om huruvida detta är sexköp, om sajten är att betrakta som koppleri, samt debatten om moral och unga kvinnors fria val. Jag spår också att vi kommer att få läsa kvasifeministiska feelgood-reportage från det hemliga livet som sugarbaby.
Det finns två debatter jag tror att vi inte kommer att se kring denna och andra liknande sajter. Den första är diskussionen om studenters ekonomiska utsatthet. Den andra är det skruvade i att det finns män som går igång på denna ekonomiska utsatthet.
När Sveriges förenade studentkårer släppte sin årliga ”studentbudget”, som är en sammanställning av den genomsnittlige studentens omkostnader per månad, visade den att den genomsnittlige studenten går back 326 kronor varje månad.
Studenters skuldbörda har ökat betydligt i och med att lånedelen av studiemedlen har höjts, vilket innebär att du i dag måste betala betydligt mer för din utbildning. Förra veckan meddelade regeringen och Vänsterpartiet att de enats om att höja bidragsdelen. Höjningen landade på 300 kronor i månaden. Bidragsdelen i studiemedlet har inte höjts på elva år. Detta samtidigt som bostäder, mat och kollektivtrafik generellt blivit allt dyrare.
När tidningen The Atlantic räknade på vilka skolor majoriteten av de unga kvinnorna på sugardaddy-sajter kom ifrån hade offentligt ägda skolor, som har en större andel studenter från låginkomsthushåll, flest medlemmar. En kartläggning från i år visade att på den största sugardaddysajten i Kanada var 65 procent av sugarbabesarna från hushåll i den lägre delen av inkomstskalan.
Att sajten rekryterar studenter uppger grundaren Sigurd Vedal bero på att han ringat in en ny trend, att studenter i högre grad söker sponsorer för sin utbildning. Men mer än att rekrytera studenter tror jag att sajten väntar sig håva in män som går i gång på fantasin om en ung kvinnas ekonomiska beroende och tacksamhet.
Det finns en hel porrgenre dedikerat till detta fenomen, ”Girl needs money”-genren, som iscensätter vad som ofta också är verkligheten på en porrfilmsinspelning. En ung tjej som behöver pengar gör en massa grejer för att hon behöver pengar. Den ekonomiska utsattheten är en del av grejen, här låtsas inte tjejen njuta. Att hon ställer upp på grejer bara för att hon behöver pengar är det som ska vara kittlande.
Som i all PR nuförtiden är diskussionen och upprördheten kring provocerande reklam lika stor del av marknadsföringen. Det är inte de tio bilarna som ska locka fattiga studenter som är grejen. Det är mediauppmärksamheten detta kommer ge i media som i sin tur ska locka in sugardaddiesarna, det är för dem sajten kostar.
Så såg det ut när ”otrohetssajten” Ashley Madison hackades. Medlemsregistret bestod av 31 miljoner män som skrev till fem miljoner kvinnokonton, varav de flesta var fejk. Bara 1 492 kollade faktiskt sina meddelanden. Tidningen Metro beskrev det som en korvfest (ett slanguttryck för en helmanlig miljö) där män skrev meddelanden utan att få svar eller besvarades av chattrobotar. Jag hoppas att männen som köper fantasin om ekonomisk makt över unga kvinnor möter samma öde på richmeetbeautiful. Jag hoppas det blir en korvfest.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
