Den nödvändiga feminismen

Valerie Solanas fortsätter att provocera med sitt SCUM-manifest från andra sidan graven. Det är över tjugo år sen hon dog och över fyrtio år sen hon skrev manifestet. Det skandaliserar och retar upp en av manligheterna; det finns tack och lov ingen enhetlig man längre och har förstås aldrig funnits, utom i maktens påbud om vad en man bör vara.

Jag har upplevt fyra eller kanske fem ”debatter” om Solanas manifest i mitt liv. De har alla sett ungefär likadana ut, varje gång förs de som om de tidigare debatterna aldrig funnits. Det börjar med upprörda män, numera från Timbro och Axess, denna gång förstärkta av näthatarna och de fortsätter med olika slags försvar för manifestet; tillslut konstaterar man att manifestet är ett litterärt verk och att det inte anstår en demokrati med yttrandefrihet att försöka förkväva eller censurera Solanas drift med ”manlighet” men också med en viss sorts ”kvinnlighet”.

Sara Stridsberg översatte SCUM-manifestet och skrev en roman om Valerie Solanas – Drömfakulteten – som fick Nordiska Rådets stora pris 2007. Ingen som läst den boken skulle komma på idén att återigen försöka demonisera Valerie Solanas. Hennes stora ”synd” är att hon vägrar vara offer, vad man än gjort mot henne ger hon sig inte, finner sig inte i offerrollen, samtidigt som hela hennes liv skriker ”offer” – men det är bara utanpåverket – inuti sig fortsätter hon att vara ”universumkrigare” och det är i vissas ögon oförlåtligt. Lisbeth Salander i Stieg Larssons Milleniumtrilogi är nog inte bara inspirerad av Pippi Långstrump utan också av Valerie Solanas.

Feminismen är den största och mest lyckade revolutionen, kanske någonsin, eftersom den bedrivits med jämförelsevis lite våld och denna revolution är på intet sätt slutförd; miljontals kvinnor lever ännu i olika helveten på jorden. I mina ögon har den aldrig riktat sig mot män i allmänhet utan mot den obevekliga struktur som deformerat både män och kvinnor. Numera är vi i den rika världen allesammans varor – om vi inte lyckats förvandla oss till varumärken, vilket anses vara ett steg uppåt – åt pengamakten. Förr var männen kanonmat och kvinnorna barnaproducenter i maktens ögon. Men kampen för att erövra oss själva och vår mänskliga värdighet pågår oavbrutet, på torgen liksom inom feminismen. Ett delmål är jämlikhet, men det är knappast männens ofta föga avundsvärda ställning i konkurrens- och girighetssamhället som längre är måttstocken, vilket Timbrotyper och näthatare tycks tro.

Sen 1969 har jag bevakat och upplevt feminismen som sympatisör, aktivist, nätverkare, medarrangör av manifestationer, demonstrant, kolumnist, reporter, författare och åskådare; allting har sin tid. Feminismen är en del av kampen för mänskliga rättigheter och grundades därför att kvinnorna – förr som nu – så ofta negligeras. I Egypten har kvinnorna spelat en avgörande roll i upproren, men nu ser det ut som om de kommer att förbigås vid skapandet av en påstått demokratisk struktur; det är därför feminismen är oundgänglig, den är en ständig nagel i ögat på uppblåsta proklamationer om demokrati och rättvisa. Feminismen är förstås till för att avskaffa sig själv, men det kommer inte att hända förrän den dag ingen kvinna på jorden mördas, förnedras, plågas eller särbehandlas bara därför att hon är kvinna.

”Utopierna är döda” skriver Jonas Thente i DN och fortsätter att dyrka Karl Ove Knausgård, detta nästan ofattbart övermaga, manliga, välskrivande och bakåtsträvande ego som brett ut sig över oss och tydligen gett Thente en kick. Utopierna är alls inte döda. Hur skulle de kunna vara det när kvinnor fortfarande våldtas och mördas och förnedras runtom i världen, som ”verktyg” i manliga maktkamper? Kanske är män av Thentetyp frustrerade över att livet nu går ut på att välja rätt smak på yoghurt, men i så fall måste man vara totalt inspärrad i en riggad nutid och västvärld. Jag ser en hel och spännande värld breda ut sig, full av helveten men också av hopp; en värld där vi bara är i början av att skapa nya utopier, som för första gången inte kommer att komma ovanifrån, inte från Wall Street, inte från mediernas urlakade och chicktrötta tyckare, inte från maktens ekonomer och utvalda experter och filosofer utan från multituden, de som börjat samlas på världens torg. Nu drivs de tillbaka med tårgas och gummikulor, men de kommer att komma tillbaka och tillbaka och de är liksom feminismen början på oanade utopier, som de som satts att trendspana världen och därmed tror sig forma den inte ens kan föreställa sig. De vet inte att deras ord numera är skrivna i sand, att vågor de inte vill kännas vid snabbt kommer att sudda ut dem, att deras mediemakt håller på att krokna totalt.

Våld, död, elände, besvikelser och sorg kommer att kanta vägen framåt; så har det alltid varit. Men jag tror att vi – faktiskt – är på väg mot något helt nytt i världshistorien. Att få leva nu är en gåva – och total frustration – men vi är i alla fall livs levande, om vi inte valt att gräva ner oss och enligt maktens diktat försöker göra troligt att utopierna är döda när de i själva verket bara är i början av något helt nytt.