Ledare. Göran Greider.

2017-01-11 03:00

Den blodiga vargjakten

”Den där idén om att urskillningslös vargjakt ska öka acceptansen för detta djur fungerar dåligt.”

Den svenska licensjakten på varg är ett blodigt och skamligt skådespel som dessutom äger rum i ett läge där det är mycket osäkert hur det står till med den lilla svenska vargstammens möjlighet att överleva.

Ungefär så skrev jag i en ledare i Dala-Demokraten för en vecka sedan – och mejlboxen översvämmades av en extremt tudelad opinion.

När vargjakten pågick häpnade jag över hur rapporteringen i medierna lät. Man talade om en framgångsrik jakt och få kritiska röster släpptes fram. När människor ser en bild på ett blodigt lamm som rivits av vargen vaknar alla känslor. Bilder på lika blodiga, nyss skjutna vargar väcker hos somliga direkt jubel.

Nu har årets licensjakt på varg avslutats. Över 20 vargar har skjutits i fyra olika län och revir i Mellansverige. Licensjakten innebär att stora uppbåd av jägare ger sig ut i markerna och spårar varg och avlivar det antal som länsstyrelserna beslutat får skjutas. Och det är en blodig historia.

En varg skadesköts och det dröjde ett bra tag innan man hittade den och kunde avliva den. Det går inte att komma ifrån att detta är bilden av en arts totala övermakt över en annan.

Licensjakten infördes av en borgerlig regering men fortsätter under en rödgrön – vad säger Miljöpartiet? – och var omstridd redan från början. Själva poängen med den är att öka den sociala acceptansen för rovdjuret varg – genom att lokalbefolkningen (i praktiken jägarna) får möjlighet att skjuta av en del av beståndet.

Jodå, jag kan på sätt och vis förstå tanken. För många år sedan var jag i Lettland för att spåra varg. Det jag märkte var att ingen var särskilt oroad över vargen trots att det där är gott om den. Jag minns den gamla tant jag träffade ute på landsbygden. Hon hade får. Jag undrade vad hon gjorde när vargen kom.

”Jag kastar vedträn på dem”, sa hon utan att låta det minsta upphetsad.

Hon var inte rädd. Men skälet till att hon inte var rädd var också att folk fick gå ut och jaga varg ungefär som de ville. Lokalbefolkningen hade makten i sin hand.

Jag är inte emot jakt på varg i sig. Då och då dyker det upp verkliga problemvargar som river tamboskap eller är väldigt närgångna mänsklig bebyggelse. En vargstam som inte alls förvaltades med jakt kan dessutom växa väldigt snabbt. Och det är trots allt ganska få småbarnsföräldrar som skulle känna sig helt lugna om en varg promenerade omkring intill den egna bostaden (även om risken för vargangrepp troligen är noll).

Därför finns den så kallade skyddsjakten: Tillstånd ges att fälla enskilda vargar som ställt till problem.

Licensjakten fungerar på ett annat sätt. Då ges tillstånd att skjuta ett visst antal vargar i ett område, även om inga problemvargar rapporterats. I reviret i Dalarna har sex vargar skjutits. Men inga rapporter om särskilt besvärliga vargar i området har inkommit. Det blir ett skjutande av varg för skjutandets egen skull.

Om inte människan funnes på jorden skulle vargen vara planetens makt­havande art. Vargen och människan är förvånansvärt lika och på sätt och vis rivaler om herraväldet på jorden. Det är två djupt sociala arter som i dag återfinns över nästan hela planeten.

Innan människan blev bofast och skaffade sig tamboskap fanns förmodligen ingen vargskräck. Ennuiter och nordamerikanska ursprungsbefolkningar beundrade tvärtom vargen, för att den är en excellent jägare.

När människan började hålla tamboskap blev vargen ett hot mot överlevnaden, och sedan dess har den oftast varit avskydd, i sagorna och i verkligheten. På 1800-talet utrotades hundra­tusentals vargar på den amerikanska prärien, ofta genom att giftet stryknin lades i döda djur.

Vargen blev sinnebilden för det grymma och det blodtörstiga. Men vargen är förstås inte grymmare än vad människan i allmänhet är. I en ”naturlig” miljö utan tamboskap jagar vargen de svaga och sjuka bytesdjuren. Den är en topp-predator som gör att den biologiska mångfalden ökar: den håller gräsätarna i schack.

När vargen planterades in i nationalparken Yellowstone i nordvästra USA – efter att länge ha varit utrotad – levde ekosystemen upp på ett sätt som fick forskare att häpna.

Det finns uppgifter om att vargar rörde sig obehindrat genom hjordar av bufflar utan att bufflarna mer än sneglade på dem – de kände av när vargen var på jakt och var hungrig och när den inte var det. Vargar som däremot tar sig in genom ett stängsel och angriper en fårhjord kan lämna en fruktansvärd skräckbild efter sig när de besinningslöst rivit djur som de inte ens bryr sig om att äta upp.

En livskraftig svensk vargstam kräver enligt en del forskare att minst 600 vargar tillåts leva här. Riksdagen har beslutat att en vargstam på mindre än hälften av det räcker. Det första jag ser i jaktpressen när årets licensjakt är avslutad är att Jägareförbundet i Dalarna hoppas få skjuta ännu fler vargar. Den där idén om att urskillningslös vargjakt ska öka acceptansen för detta djur fungerar dåligt.
 

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.