Ledare. Göran Greider.

2017-06-07 03:00

För de många – inte för de få

Bara namnet på Labours valmanifest lyser upp terrängen i det mörker som den europeiska vänstern och arbetarrörelsen befinner sig i.

For the many, not the few. För de många, inte för de få. Det är namnet på det valmanifest som brittiska Labour för en tid sedan släppte inför det stundande valet den 8 juni. Och bara det namnet på ett valmanifest lyser upp terrängen i det mörker som den europeiska vänstern och arbetarrörelsen befinner sig i.

Manifestet har väckt en hel del entusiasm helt enkelt därför att det innehåller något som får kallas klassisk socialdemokrati: Att jämna ut klasskillnader och sätta politiken före marknaden är det centrala. Höj skatterna för de rika, förstatliga tidigare privatiserade verksamheter som järnvägen och posten och satsa resurser på sjukvården.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Och Labourledaren Jeremy Corbyn tycks ha vind i seglen. I mätningarna inför valet har Labour knappat in ordentligt, även om terrordådet i Manchester självklart fick nationen att tänka på annat än valrörelser. Det är fortfarande osannolikt att Labour skulle kunna vinna, men uteslutet är det inte och framförallt blir valet knappast den enkla jordskredsseger för Theresa May som det såg ut att bli när hon plötsligt beslöt sig för att utlysa nyval. Corbyn har de yngre väljarna och kvinnorna med sig. Utmaningen är att få med sig fler i den sedan länge besvikna och passiviserande brittiska arbetarklass som Labour tappade redan under Tony Blairs tid.

Corbyn har sedan han tillträdde för några år sedan mer eller mindre haft ett helvete, framförallt med sina egna Labourpolitiker i parlamentet. De har gjort vad de kunnat för att få honom avpolleterad. De anser att han saknar ledarförmåga och framförallt att han står för långt till vänster och därför aldrig kan vinna. Det interna krypskyttet från Labourpolitiker som lider av fantomsmärtor efter mittenpolitikern och Bush-vännen Blairs Cool Britannia har förlamat partiet. Men Corbyn har överlevt och har gjort det av det enkla skälet att han har den unga befolkningen och de vanliga partimedlemmarna med sig.

Nya medlemmar har strömmat till partiet under hans ordförandetid på ett sätt som inget annat europeiskt socialdemokratiskt parti upplevt i modern tid. Sprickan mellan etablissemang och gräsrötter har visat sig vara avgrundsdjup inom själva det socialdemokratiska partiet. Mycket riktigt har socialdemokratiska toppolitiker runtom i Europa, inklusive Sverige, oftast betraktat Corbyn som något som katten släpat in.

Ja, de har sett på honom ungefär som ledande svenska socialdemokrater såg på Bernie Sanders under de amerikanska primärvalen: För långt åt vänster, för traditionell, för lite av marknadsvurmare. Blair har öppet motarbetat denne Corbyn som i alla år motsatte sig Blairs nyimperialistiska Irakkrig. Även medierna har ofta i ganska föraktfulla tonfall kommenterat Corbyn. Jag vet inte hur många gånger man fått ducka över Dagens Ekos "opartiska" nedlåtenhet gentemot Labourledaren.

"För de många, inte för de få". Det är en genial slogan för det brittiska samhälle som liksom västvärlden i stort jagas av allt större klassklyftor och gap mellan rika och fattiga. Konservativa Tories var så säkra på att vinna valet lätt att de kom med ett förslag om att gamla människors sjukvård ska bekostas av dem själva.

Förslaget fick öknamnet ”demensskatt” och upprörde massor av väljare. May var nyligen tvungen att backa från det. Och effekterna av den Brexit, som slet sönder Labour (många arbetarväljare röstade för ett utträde), klingar i viss mening av när huvudfrågan nu snarare blir hur förhandlingarna med EU ska hanteras. Det xenofoba Skip har mycket riktigt gått kraftigt tillbaka efter Brexit.

Skulle Corbyns Labour, mot alla odds, vinna valet kan det faktiskt utlösa ett annat slags jordskred genom Europa än det vi sett tidigare: Ett slags vänsterpopulistiskt skred till skillnad mot de högerpopulistiska som tidigare drabbat USA och Europa. Och när jag skriver ”vänsterpopulism” är det inte negativt menat. För det första avfärdas idag även de mest modesta invändningar mot den rådande marknadsdoktrinen som vänsterpopulistiska. Labours manifest är verkligen inget revolutionärt program. Det är klassisk reformism, helt enkelt. Corbyn är idag en långt mer försiktig politiker än vad han var innan han valdes till Labourledare; han vill inte ens avskaffa kungahuset…

För det andra, och det är i långa loppet det viktiga, måste europeisk socialdemokrati någon gång resa sig och våga säga att de vill ha ett annat samhälle än vad marknadsliberaler och borgerlighet eftersträvar och redan har skapat.

För de många – inte de få. Det är bra. Jag gillar det. Jag tror de många gillar det.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.