Ledare. Somar Al Naher.

2017-10-24 03:00

Dags att erkänna: Tafsande är del av den svenska kulturen

Hittills har ingen med högerpopulistisk agenda kunnat kidnappa upproret Metoo för att vinna poäng i invandringsdebatten. Och hur skulle det ens vara möjligt?

Hur kommer det sig plötsligt att kvinna efter kvinna har blivit sexuellt ofredad? Varför klev de inte fram och berättade innan händelsen med Martin?”

Så skriver en man i den nybildade Facebook-gruppen Stå upp för Martin Timell.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Gruppen bildades strax efter att programledaren på TV4 blivit anklagad för grova övergrepp på flera kvinnliga medarbetare. När kanalen meddelade att Martin Timell tillfälligt stängs av och att hans inspelade program ställs in så gick fansen ihop sig och bildade stödgrupp.

I gruppen återupprepas argumenten ”vem har inte varit i Timells skor” och ”vem har inte gått över gränsen egentligen”. Det där är intressant, sexuella övergrepp beskrivs annars som ett abnormt beteende – som kommer med ”utländska män”.

Men när den folkkära svenska programledaren – som många män identifierar sig med – pekas ut, då görs övergrepp plötsligt till en del av den svenska manliga kulturen. Det har ju hänt alla, menar programledarens stödtrupp.

Och lyssnar man på kvinnorna verkar det stämma. Den senaste tidens berättelser som strömmat in i samband med Metoo-rörelsen visar sorgligt nog att majoriteten av kvinnorna någon gång blivit utsatta för någon form av övergrepp eller trakasserier.

Den som har velat lyssna har kunnat höra att kvinnor och tjejer alltid har vittnat om övergreppen. Men sällan har berättelserna hörsammats som nu.

Det finns en avgörande skillnad den här gången, kvinnorna äger sina berättelser, inga krafter har kunnat kidnappa frågan som så många gånger förr.

För det finns ett mönster. De senaste åren har sexuella trakasserier kopplats ihop med invandring och utnyttjats i politiska syften, oftast av personer som på olika sätt vill begränsa invandringen. Att tafsa och inte respektera kvinnor har kopplats till människor som har en annan kultur än svensk eller västerländsk.

Ta Köln som exempel.

Under nyårsfirandet i den tyska staden Köln 2016 anmälde flera kvinnor att de blivit utsatta för överfall, tafsande och rån. I åratal har tyska kvinnoorganisationer debatterat problem med tafsande under festivaler där fulla män i grupp utgjort ett problem. Och samma organisationer har under många år velat se en lagförändring vad gäller våldtäkt. Men intresset från politiskt håll har varit svalt.

Tills Köln inträffade. Då blev det en världsnyhet och händelserna hamnade i fokus. Till stor del berodde det på omfattningen av överfall och att attackerna mot kvinnor verkade vara samordnade, men framför allt för att förövarna i huvudsak uppgavs ha varit utlandsfödda män från Mellanöstern och Nordafrika.

Händelserna gav skjuts i debatten och lagändringen som kvinnoorganisationer tjatat om gick plötsligt igenom. Men sedan glömdes kvinnorna bort, frågan kom ganska snabbt att handla om Tysklands invandringspolitik.

I Sverige sker ungefär samma mönster, intresset från allmänheten är aldrig så stort som när antastandet kan kopplas till män med invandrarbakgrund. Men så fort kvinnor talar om de livslånga erfarenheterna av övergrepp, där alla typer av män ingår, då vänder många ryggen till.

Veckan efter händelserna i Köln skrev journalisten Hanna Fahl i Dagens Nyheter att ”snarare än mäns våld mot kvinnor har det i debatten handlat om förövarnas härkomst”. Hon menade att den gemensamma nämnaren vid övergreppen är kön, inte etnicitet. Hon försökte just lyfta det många kvinnor gång på gång beskriver: att de flesta kvinnor utsätts för sexuella övergrepp redan som barn. I skolan, på fritiden, av vuxna män, av unga killar.  

Debattörer främst på högerkanten gick i taket, anklagade Hanna Fahl för att inte vilja erkänna den egentliga orsaken: kultur.

Och när flera unga tjejer hakade på det Hanna Fahl skrev om började debattörer tona ner allvaret.

Nu ska vi inte lära tonårstjejer att bli lättkränkta, skrev krönikören Johan Hakelius i Expressen i augusti 2016:  ”Frågan alla egentligen ställer sig är förstås hur många av alla anmälda sexuella övergrepp på säsongens festivaler och fester som faktiskt är övergrepp”.

Visserligen skriver han i samma text att inga tonåringar ska behöva vara med om ofredanden men han frågar sig samtidigt: ”Hur många är pinsamt tonårsfummel, som alla nu vill göra polisärenden av?”.

Johan Hakelius skrev dessutom strax efter den där nyårsnatten i Köln år 2016 att övergreppen till stor del kan förklaras med att det rör sig om kulturella konflikter. Att när kulturer från Mellanöstern och Nordafrika blandas med kulturen i väst så blir det en krock. Förklaringen är att problemen finns hos dem, inte oss.

Dubbla måttstockar.

Hittills har ingen med högerpopulistisk agenda kunnat kidnappa upproret Metoo för att vinna poäng i invandringsdebatten. Och hur skulle det ens vara möjligt? Magnituden av berättelserna från kvinnor pekar ut män från alla samhällsklasser. Många män är helt vanliga framgångsrika etniska svenskar med familj, karriär och som ofta och gärna uppvisar schysta åsikter i offentligheten.

Om vi ska nå en verklig förändring måste varje samhälle börja med att erkänna att problemen också finns hos oss, och inte bara hos ”dem”.