Hälften så gammal, hälften så förtjust – om ens det – i att leverera fyndiga ordvitsar. Ja, vi ska nu jämföra Ebba Busch Thor med Göran Hägglund. Hennes första tal med hans sista.
Är det faktiskt en vandring högerut för Kristdemokraterna? En ”marsch mot avgrunden” (för att citera Peter Althin som bara klarade tio dagar med Ebba Busch Thor innan han hoppade av)? Eller är det bara bitterhet, interna dolkstötar från bittra veteraner som knuffats ut ur den inre kretsen?
Glöm det där med samvetsfrihet.
Glöm livstidsstraff för landsförräderi.
Glöm att det finns en bakgrund – en migrationspolitisk tendens – till att Sverigedemokraterna helt nyligen fantiserade om att locka över tunga kristdemokrater, inklusive Ebba Busch Thor.
Det mesta kanske är som det har varit, när allt kommer omkring?
Göran Hägglund talade 2014 om medlemskap i Nato och hur sjukvården ska organiseras av kommun, landsting och stat.
Göran Hägglund talade om rätt till plats på äldreboende.
Göran Hägglund talade om Marianne, 64 år, med man och barn och barnbarn. Hur hon drabbas av cancer, hur hon svävar mellan liv och död, men till sist avlider när cellgifterna sätts in för sent. ”Hur trovärdig vore jag som socialminister om jag inte hade modet att lyfta det som inte fungerar?” sa Göran Hägglund (och utplånade därmed nästan åtta år av förlorade möjligheter att investera, utveckla och rädda liv).
Göran Hägglund talade faktiskt mellan skämten, även om det var lätt att gå miste om det, för så många var de, vitsarna och gliringarna och skojigheterna, att twittrare undrade om partiledaren använde sin sorti som audition inför den karriär i underhållningbranschen han nog alltid drömt om.
Ebba Busch Thor talade 2015 om utrikespolitiska hotbilder, mellan raderna om president Vladimir Putin som en samtida arvtagare till Valdemar Atterdag.
Ebba Busch Thor talade om Islamiska statens pågående massakrer, om att inte vara passiv inför dessa vidrigheter, om att förhindra rekrytering, om att skicka Jas till Syrien och Irak.
Ebba Busch Thor talade om en krackelerande svensk modell, där välfärden inte kan hantera globalisering, flyktingströmmar – eller ”rödgrön soppa” av nya bidrag och skatter som ”införs i ett rasande tempo”.
Ebba Busch Thor talade om att Rot och Rut minskar utanförskapet med ”enkla jobb”, om att Las ska ha fler undantag.
Ebba Busch Thor talade om tillfälliga uppehållstånd.
Ebba Busch Thor talade om lika rättigheter för alla, men uppenbarligen mest för att kunna attackera identitetspolitik, konkret kvotering (”orättvist”, ”fel”) och att Tomas Ledin inte får vara antirasist (”goda krafter exkluderas”, ”man sår split och plittring”) och att trigger warnings leder till kvinnoförtryck i Husby (”vi skapar ett tryggt rum i åsiktskorridoren för förtryckande skuggor”).
Ebba Busch Thor talade om att inte, under några som helst omständigheter, detaljstyra familjen.
Skillnaderna mellan han som gick och hon som kom är påtagliga. Ett relativt mjukt anslag – visserligen ej så inkluderande, fråga närmaste hbtq – har blivit skarpare.
Den straffande partiledaren.
Hon som inte tvekar att konfrontera den som förråder svenska värderingar. Hon som genomskådat den ”eviga fredens slentrian”. Hon som vill lösa upp arbetsrätten. Hon som vill ”jämna ut fördelningen” mellan EU-länder, sett till hur många människor som tas emot, genom att öka otryggheten för de som söker skydd. Hon som vill lyfta debatten ut ur den trånga åsiktskorridoren. Hon som anser att individen alltid vet bäst när det kommer till familjepusslet.
Hon som är konservativ, tillräckligt för att ingen någonsin ska behöva tveka.
Välfärd, sociala frågor? Icke.
Men något är i alla fall sig likt, nämligen Kristdemokraternas framtidsutsikter. Det är en dyster berättelse om att politiskt inte längre vara relevant.
2014 skrev jag samma dag som Göran Hägglund skulle tala i Almedalen:
”Ärligt, vem behöver Kristdemokraterna? Jag ställer mig frågan. Du ställer dig den. Ja, alla undrar när partiet har sin dag här i Almedalen. Kanske inte riktigt alla. Det spelar naturligtvis en orkester på övre däck. Annars vore det ingen förlisning. 333 696 själar – så många röstade KD i senaste riksdagsvalet – som tystnar först när den sista vitsippan är slukad av vågorna.”
Sedan gick det några månader. Det hölls ett val. 284 806 själar röstade på Kristdemokraterna. Tiotusentals får som lämnade flocken.
Det kommer inte att vara fler väljare 2018.
Jag tror att Ebba Busch Thor är lättad just nu. Hon har klarat av sin debut. Men när hon somnar är den med en siffersekvens flimrande mot ögonlocken: 6,6-5,7-4,4-4,6-4,6-4,5-4,3-4,8-3,9-5,6-4,5-4,3-3,8-3,8-3,7-3,8-3,6-4,1-3,9-4,6-3,7-3,8. KD:s trend 2006–2015, enligt SCB-undersökningen av partisympatier som görs två gånger per år (valresultat kursiverade).
Ebba Busch Thor måste göra något. Annars försvinner hennes eget parti. Vann hon några själar ikväll med sitt tal? Säkert några vilsna moderater. Men annars. Nja. Nej. Jag tror inte det. Talet var för negativt, för fixerat vid yttre och inre hot. Jag tror däremot att Almedalen krymper med en dag – och ett parti – efter nästa val.
