Vi har inte råd, säger man. Och tror på fullt allvar att man ska få applåder från stressade vårdanställda eller arbetslösa för att man ”visar ansvar” och ”har ordning och reda i finanserna”.
När Magdalena Andersson presenterade sin budget berättade märkligt nog alla svenska medier att staten går med underskott även om ekonomin som sådan ”går på högvarv”.
Det är inte sant.
I själva verket visar staten ett överskott, det tas in mer pengar än som används och det märkliga är att ingen – jag betonar: ingen – rapporterar det uppenbara. Alla pratar om ett underskott som inte finns.
Siffrorna står där öppet för alla att läsa. De finns i regeringens budget, se sidan 157, tabell 7:10.
Statens inkomster är 924 miljarder. Statens egna utgifter är 912 miljarder.
Vi går alltså med plus!
Men var kommer påståendet om under-skott ifrån? En består av långsiktiga investeringar som kallas kortsiktiga kostnader, annat är lån tills studenter som betalas tillbaka. Men det mest avslöjande är att staten lånar ut 13 miljarder till sin egen Riksbank och räknar det som en kostnad. Det här är absurt, Riksbanken är den bank som kan skapa pengar om man behöver det. Och vem äger Riksbanken?
Just nu pågår en svettig kamp från banken för att pressa ner kronan för att stödja exportindustrin. Det är valutaspekulationer som inte har något med statens inkomster och utgifter att göra.
Att alla borgerliga tidningar glatt meddelar ”underskott” är inte konstigt. Man gillar inte ökade offentliga satsningar.
Men varför låtsas S ha underskott?
Det här är inte första gången det sker. 1999 berättade Göran Persson att hans nya problem var att dölja överskotten och tillväxten för ”vi vill inte få igång den interna kravkarusellen”. (Affärsvärlden, nr 39, år 1999). Även MP gick då ut med ropet ”uppmuntra inte kravmaskinerna” (DI 2/9 -99).
Även V anpassade sig och det blev mest skattesänkningar istället för offentliga anställningar följande mandatperiod. (Bland annat försvann arvs- och gåvoskatt och förmögenhetsskatten halverades.) Totalt skapades ett överskott hos staten på runt 600 miljarder som gav Anders Borg kraft att genomföra världens största skattesänkningar som finansminister.
De rödgrönas ”stopp på kravmaskinerna” (d.v.s. människors krav på ökad trygghet och välfärd) blev ökade inkomstskillnader och ojämlikhet.
Bra jobbat?
Och nu tuffar Magdalena Andersson på i samma spår.
När staten tar in mer pengar än den satsar innebär det att man bromsar ekonomin. Arbetslöshet hålls uppe i onödan och investeringar skjuts på framtiden.
Och allt är onödigt.
Har vi problem att finansiera flyktingmottagandet?
Inte alls.
Har vi problem att finansiera höghastighetsbanor?
Inte alls.
Har vi problem att ta kostnaden för att ställa om Vattenfall?
Inte alls.
Har vi problem att höja lönen för de lågavlönade inom vård och omsorg med några tusen kronor per månad?
Inte alls.
Har vi problem med att de rödgröna inte vill göra det?
Tydligen.
Dagens socialdemokratiska politik är som Anders Borgs med lite extra stöd till de allra fattigaste. Men det är ingen budgetförändring. Ingen ändrad färdriktning.
Till och med gamla högersossar som Kjell Olof Feldt inser behovet av investeringar. Gamle LO-chefekonomen P-O Edin föreslår 200 miljarder per år i storsatsning för att återfå full sysselsättning.
Den finns inga andra argument för denna återhållsamhet än att den möjligtvis hindrar alliansen från att fälla regeringen.
Men varför ska man regera på alliansens villkor?
Men statskulden då? Nej, den minskar från 32,5 procent av BNP till 31.1 procent.
Men ränteutgifterna då? Nej, de är mycket lägre än statens kapitalinkomster.
Men är vi inte fattiga?
Nej, offentliga sektorns samlade förmögenhet är 3 616 miljarder.
Vi har aldrig varit så rika som nu.
Vad kommer Stefan Löfvens politik leda till om det här får fortsätta?
Fortsatt massarbetslöshet såklart.
Fortsatt offentlig rikedom till ingen nytta.
Och en ny alliansregering som snabbstartar med kraftiga skattesänkningar för de som behöver det minst.
Nej, det är inte opinionen det är fel på.
Det är politiken.
/ Johan Ehrenberg
