Själv är jag emot börskapitalismen. Att få in fler kvinnor i olika börsbolag intresserar mig inte. Men jag har all respekt för de kvinnor som tycker att den kampen är viktig.
I varje kvinnas innersta finns en vision av frihet och ingen ska komma och skriva henne på näsan att hennes frihetslängtan är ”fel”. Frihet kan ju inte – och får inte – vara att enhetliggöra kvinnovarandet; frihet är själva motsatsen. Klassklyftorna finns kvar i feminismen, precis som i alla andra sammanhang. Jag tillhör den falang som vill krossa klassklyftorna (och kapitalismen) och som tycker att feminismen måste kämpa globalt och solidariskt. Men det betyder inte att jag kan uppviglas till att ta avstånd från börsfeministerna. Allt har sin tid.
Jag skulle tro att om planeten överlever vårt nuvarande vanvett – koman inför klimathotet, dårkapitalismen och som det verkar, en uppmarsch mot nya krig – kommer man att minnas feminismen som den största revolutionen någonsin i världshistorien. Sextusen år av påbjudet kvinnovarande och så en oblodig och global revolt, som började i slutet av 1700-talet.
Det har alltid funnits feminister, Sapfo på ön Lesbos 600 år före vår tideräkning är den första vi känner till, men de var enskilda frihetskämpar långt innan begreppet feminism var uppfunnet. Nu ”vet” alla. Och – spännande – sextusen år av mansvarande, påbjudet av makten är äntligen satt under debatt. Den rysk-ugandiska, med flera, idén om att homosexualitet är kriminellt handlar också om maktkamp; maktens män behöver sina lydmän, ”riktiga karlar”, liksom de behöver kvinnor som ägnar merparten av sin tid åt att behaga män och inte förälskar sig i kvinnor. Deras rädsla för hela hbtq-köret är så otroligt avslöjande! Hur ska makten kunna hantera flera kön? Det kan de inte. För den nuvarande makten är baserad på en strikt uppdelning mellan kvinnor och män; kanske själva fundamentet för maktutövning.
Priderörelsen undergräver oavbrutet Makten och jag skulle önska att de ideologister som tror att hbtq-rörelsen och Pride inte bidrar till den politiska kampen tänker om; det är tvärtom. Den angriper makten från ett nytt håll, ett som inte återfinns i nuvarande makters strategier men som på allvar är på väg att förändra synen på vad det är att vara en människa. Äntligen. Och makten bävar; sådana frikönade människor vet de inte hur de ska tampas med, så de kriminaliserar dem!
Jag brukar säga att det fantastiska med den feministiska revolutionen är att den genomförs utan våld från frihetskämparnas sida. Det är i stort sett sant men det finns ett märkligt undantag: Suffragetterna i England, som slogs för kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet var sjövilda. De brände ner över hundra hus (men såg alltid till att husen var tomma först), en kvinna skar sönder en målning av Velazquez, som hon ansåg sexistisk, en balettdansös i York svor på att bränna ner ett hus i månaden tills kvinnor fick rösträtt, en kastade sig framför en häst på hästkapplöpningarna och dödades. Över tusen sattes i fängelse där de hungerstrejkade och tvångsmatades. Civil olydnad var annars deras främsta vapen.
De flesta var kvinnor ur medelklassen, sprungna ur Jane Austen-etikett, den viktorianska tidens stenhårda klassklyftor och kvinnoroller, ur Downton Abbey-ceremoniel. Detta utbrott av furiöst raseri har alltid fascinerat mig, för jag tänker mig att engelskorna, imperiets döttrar, var de sista den tidens världsordning hade trott kapabla till ett så skoningslöst kvinnouppror. Det liknar mest utbrotten i dagens segregerade förorter. Elin Wägner, en av våra mest älskade feministmödrar stödde dem helhjärtat vilket ansågs skandalöst i den tidens Sverige. Yes, Elin!
Suffragetternas framfart stoppades av första världskrigets utbrott. Det finns tänkare, manliga, som påstår att när kvinnors frigörelse gått ”för långt” ser makten till att starta krig. Några av suffragetterna bytte fot och blev hängivna patrioter. Andra delade ut vita fjädrar till unga män på gator och torg, civila unga män, som inte tagit värvning. En vit fjäder betydde ”fegis”. Några blev fascister. Men merparten fortsatte sin kamp med stillsammare medel.
Tricket, som medierna ofta hänger sig åt är att citera en enda kvinna, som kallar sig feminist och sedan påstå att detta är vad ”feministerna” tycker. Det är en helt omöjlig konstruktion; feminismen är en regnbågsrörelse och drömmen om frihet ser inte likadan ut för alla kvinnor. Tack och lov. Men den minsta gemensamma nämnaren är alltid att inte tvingas in i ett liv och i en roll där man inte vill leva; den förenar oss.
