Berlusconi behåller makten

De som manipulerat och på ett radikalt och antropoligiskt sätt ändrat de stora massorna av italienska bönder och arbetare är den nya Makten, som jag har svårt att definiera: men jag är säker på att vi står inför den mest hänsynslösa och totalitära makt som någonsin funnits: den förändrar människans natur, den tränger in i hennes djupaste medvetande.”

Det är kusligt att läsa denna profetia idag för den skrevs redan 1975 av Pier Paolo Pasolini, någon månad innan han mördades på stranden i Ostia utanför Rom. Vid den tiden var Silvio Berlusconi redan mångmiljonär efter att ha byggt förstaden Milano 2 och genom politisk korruption fått staden att lägga om inflygningarna till Linateflygplatsen, varvid fastighetsvärdet steg brant. Han var på väg att bilda Fininvest, som genom korrupta manipulationer skulle komma att äga Italiens tre kommersiella tv-kanaler, bokförlag och tidningar, en stor reklambyrå, en lång rad andra bolag och fotbollslaget Milan. Berlusconis kontakt och kumpan i den politiska världen var Bettino Craxi, premiärminister på 80-talet, ordförande för socialistpartiet fram till 1993 då han tvangs rymma till Tunisien efter att den mest utbredda korruption avslöjats inom socialistpartiet och i det kristdemokratiska partiet i Italien.

När Silvio Berlusconis handgångne man i politiken tvingades försvinna, beslöt Berlusconi att med hjälp av sitt medieägande, sina miljoner och sitt reklamimperium själv ta makten i Italien. Det var så det började; Italiens politiska och moraliska nedgång och fall, framröstat av italienarna själva. Eller förstås, ännu tidigare, när kommunistpartiet efter andra världskriget var urstarkt i Italien och USA såg till att stödja kristdemokraterna och ”socialister” á la gangstern Craxi och heja på och finansiera korruptionen; allt för att hålla kommunisterna borta. Pasolini var kommunist, men en fullkomligt självständigt tänkande sådan och den mest briljanta kommentator av läget som Italien någonsin haft, vid sidan av filmerna han gjorde och böckerna han skrev.

1994 bodde jag i italienska Schweiz. Ofta tittade vi på italienska nyheter på tv, vi bodde tio meter från gränsen till Italien. Jag kommer aldrig att glömma den kväll då nyheterna för första gången lanserade Silvio Berlusconi och hans nystartade parti Forza Italia. Det var som om Claes Elfsberg plötsligt sagt att ”här kommer Sveriges räddning och om vi har tur kommer han till studion om några minuter”. Nyhetsankaret blev sedan parlamentsledamot för Forza Italia. All journalistisk hederlighet kastades i ett slag överbord, Berlusconi använde hela sitt medie- och reklam- och fotbollsägande till att lansera sig själv. Och lyckades. För mig var det som att se min värsta mardröm förvandlas till verklighet. ”Det är inte möjligt att detta händer!” Och ingen reagerar! Så småningom reagerade The Economist, finansvärldens guru-tidning. Men det hjälpte inte. Med tiden kom jag att inse att EU:s gemenskap också betydde att man såg genom fingrarna med korruptionen i medlemsländerna; folkvalda gangstrar accepterades, EU fick inte fläckas, sammanhållningen var viktigare. Resultatet är vad vi lever med nu.

Det finns en replik jag aldrig glömmer. Det var 2001, under EU-mötet i Göteborg, det som sedan förvandlades till uppror, när polisen nästan sköt ihjäl en demonstrant och Socialdemokraterna sedan delade ut rosor till de våldsverkande poliserna. I en tv-intervju sa Göran Persson, Sveriges dåvarande statsminister: ”Silvio Berlusconi? Han är en politiker som alla vi andra.” På den tiden tänkte jag att Persson var oinsatt, att han inte hade en aning om vad som pågick i Italien. Nu, sedan Persson skott sig på sin politikerkarriär, blivit miljonär, byggt sig en herrgård och jobbar med PR, vet jag inte längre. Han verkar vara en puttefnask-Berlusconi, en som berikat sig själv med hjälp av sina tidigare politiska uppdrag.

Makten, den nya, som Pasolini kände av men hade svårt att definiera, tror jag var maktalliansen mellan medievärlden, särskilt tv och politiker. ”If you can’t beat them, join them.” Resten av Europas politiker, många av dem, tog inte avstånd från Silvio Berlusconi; de lät sig inspireras av honom och började medieträna sig och skaffa sig kontakter och uppträda mediemässigt. Bonnier har större mediemakt i Sverige än Berlusconi har i Italien. De är inte lika vulgära, men de använder den – på ytan diskret. Jag tänker mig att vi en dag kommer att inse och göra upp med medieinflytandet över vårt tänkande, våra liv och våra sinnen, på samma sätt som vi gjort upp med religionen, den nya makt som Pasolini kallade ”den mest hänsynslösa och totalitära makt som någonsin funnits”. Tänk om han hade rätt?

Berlusconi är avförd från den politiska makten. Det kan man jubla åt – jag har gjort det. Men han har kvar hela sin reklam- och mediemakt och jag fruktar fortsatt kaos i Italien och kanske en (äntligen) insikt: mediemakten är större än den politiska makten. Och den vanvårdar våra liv, ungefär som Carema.