Benny slåss mot makten

Varje gång jag går förbi almarna i Kungsträdgården i Stockholm stiger en liten lyckobubbla upp, oavsett hur det annars står till: Träden som stockholmarna räddade! Resten av Kungsan har kommersialiserats något alldeles infernaliskt, men i slutet står dessa älskade almar kvar, dessa ambassadörer från det vilda och sprider ett slags ro. Men det slår mig nu med full kraft att om almstriden ägt rum idag hade almarna inte stått att rädda, sådant har ”åsiktsklimatet” blivit. Människor som engagerar sig avhånas och förlöjligas, antingen beskylls de för att vara elit eller ”kulturelit” eller också får de veta att de är hycklare som engagerar sig för träd när barn i världen svälter. Som om det vore omöjligt att bry sig om både och.

En gång träffade jag en kvinna i just Kungsträdgården, som var född i Klarakvarteren i Stockholm, de som revs på 1950- och 60-talen. Hon bodde i Hjorthagen, ovanför Ropsten och hade sen Klaras utplåning, sen trettio år aldrig gått längre än till Kungsträdgården. Det som en gång var Klara vägrade hon besöka, det gjorde för ont. Hon beskrev sig själv som en vanlig arbetare, hon var sömmerska, som aldrig protesterat. När ”makten” bestämde att Klara skulle rivas var det bara att finna sig och flytta. Makten i Stockholm på den tiden innehades av socialdemokrater, idag av moderater. Hennes tes var att almstriden 1971 var ett senkommet uppror mot maktens sätt att utan att fråga omvandla människors hembygd till kommers och trafik. Under almstriden upphörde plötsligt alla klassklyftor att gälla för en tid, kostymnissar från Östermalm kämpade sida vid sida med miljötomtar, på samma sätt som de som ville rädda eken utanför Radiohuset i Stockholm bestod av ”elit” och sådana som tagit ledigt från Occupy-tälten på Brunkebergs Torg. Sådana uppror finner jag helt underbara. De är inte bara uppror mot själva nedhuggningen, varje ”sida” gör också uppror mot att de inte förväntas samarbeta och idén att allt är svartvitt och uppdelat; att det inte finns områden där det mänskliga och trädliga förenar.

Det som intresserar mig nu är vilka de är som ges problemformuleringsprivilegiet; som vänder sig mot vad de kallar ”en kulturelit” som påstås tönta sig runt miljön, tyckarna som istället solidariserar sig med makten, men formulerar det som uppror mot ”kulturelitens” påstådda makt. Och detta i en tid när hela högerprojektet går ut på att sänka ”kulturen” och dess tillskyndare; det finns inskrivet i alla neokonservativa och alla högerprogram, eftersom kulturarbetare och fritänkande grupper och fria medier ses som vänstervridna. Det är infernaliskt. Jag kallar det Grotesken, ett förvärvat inre journalistorgan utrustat med autopilot. När ordern kommer: ”tillåtet att förfölja Juholt”, börjar tangentborden brinna. Kanske är ordern rent av ”önskvärt att förfölja”. Och nu har signalen gått för kulturarbetare, som ska bytas ut mot nya högerintellektuella från Axess och Timbro. Det är fascinerande att betrakta. Jag som varit med länge kan se hur den ena efter den andra byter sida för att få verka på maktens planhalva. Roddare och bidvindseglare kallades de under andra världskriget, klarare uttryckt; medlöpare och kollaboratörer. Anledningen till att jag inte nämner namn är densamma som Occupy-rörelsens; namnbråk förvandlas bara till mediefoder, som döljer själva strukturen.

Men ett namn kan jag nämna, som är själva motsatsen till medlöpare: Benny Andersson, ABBA-Benny. Länge, länge användes ABBA som själva beviset på det fasansfulla 70-talet, då proggare och vänster plågade denna världserövrande grupp. I själva verket var ABBA, på 70-talet, i Sverige, populärare än Beatles. På samma sätt som det i det ”vänstervridna” och mycket lilla Sverige på den tiden skapades flera av världens mest framgångsrika företag, IKEA, H&M, Volvo och Tetrapak till exempel – Sverige var rena Silicon Valley under vänstertiden – kunde en grupp som ABBA bildas och erövra världen. Benny kom ur arbetarklassen, Frida var tyskbarn i Norge, som tagit sig till Sverige, Agneta var en ”drop-out” som slutade skolan vid 15 års ålder, Björn var medelklass från Västervik, alla superbegåvade. Det finns ingen sådan statistik i Sverige, men i Storbritannien: 1990 kom två procent av artisterna som hamnade på Topp-tio-listan från privata skolor. 2010 kom 60 procent från privatskolor.

Idag är Benny Andersson en av dem som slåss mot maktens, marknadens och kapitalets idéer om hur man ska omvandla Slussen i Stockholm. Och plötsligt duger han inte som bevis på 70-talets vänsterhegemoni utan utnämns istället till ”kulturelit”, samma kulturelit som påstås ha förföljt honom. Han måste skratta ihjäl sig! Själv är jag en fullständig idiot när det gäller Slussen. Jag tycker den ska bevaras som den är, men renoveras, men nästbäst är Bennys och de andra aktivisternas förslag.

”Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land” skrev Slas en gång. Det gäller nu än mer än när han skrev det. Den konstruerade tidsandan, som vill förlöjliga engagemang, vare sig det gäller träd eller Ship to Gaza, anti-nazism, Occupy-rörelsen eller städernas utformning är besynnerligt feg. Vad är det med dessa hörsamma kritiker av aktivt engagemang, manifestationer och demonstrationer? Skäms de innerst inne för sin egen handlingsförlamning? I en tid när folkliga uppror mot politikens underkastelse under finansvärlden, lobbyismen och marknaden behövs mer än kanske någonsin?

Eller är det just den de gillar?