Politiskt deprimerad blir jag inte av hat utan av när motståndet och den kollektiva viljan till förändring är otillräckligt. Efter Donald Trumps seger i presidentvalet i USA har jag ändå stött på något liknande från så många vänner och bekanta – kanske inte just deprimerad, men i sorg. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

När jag var liten gick jag en kurs i krispsykologi, och sedan dess har jag haft svårt att inte tvångsmässigt försöka applicera det på annat än sådant som kanske strikt räknat inte är kris. Korta versionen är att kris uppstår när man går igenom sådant som de tidigare erfarenheterna och inlärda kunskaperna inte är tillräckliga för att hantera. En kris går alltid igenom fyra faser: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering, och de kan alla ta olika lång tid.

Sett till vad som precis hänt i USA – att en chauvinistisk outsiderkandidat med bigott retorik lyckades besegra såväl det egna partietablissemangets kandidater som det regerande partiets kandidat som gavs stöd av den förkrossande majoriteten av det mediala etablissemanget – så är händelsen kanske något som är svårt att hantera.

Men om en kris uppstår för att man inte har tidigare erfarenhet av liknande händelser, så är det obegripligt att Donald Trumps seger kan frammana kris. Eller Donald Trumps seger – det är bättre att vi talar om Hillary Clintons förlust. I land efter land i Europa har ett och samma mönster upprepat sig sedan Berlinmurens fall: den traditionella högerns och arbetarrörelsens partier har lekt en retorisk katt- och råttalek i mitten (man talar om att de "triangulerat", det vill säga försökt stjäla varandras profilfrågor) så att skillnaderna mellan dem framstår som obefintliga. I och med att det är äldre partier som turats om vid makten förstärks känslan av att de representerar samma sak: kontinuitet

Etablissemangets höger- och vänsterpartier framväxten av radikala högeralternativ med att i praktiken säga: ni kan inte rösta bort oss. Att hålla de som utmanar konsensus borta från makten är den enda politiska frågan av vikt. Medan högerradikalerna och populisterna talar till "folket" – delar av folket – som om de faktiskt ska företräda dem. Något alltfler arbetare upplever att arbetarrörelsen har slutat göra och de borgerliga partierna framstår avklippta från tradition och enbart företrädare av kapital. 

Det här – samling i den förmenta mitten – har upprepats runtom i Europa sedan murens fall så till den milda grad att det kan sägas vara ett av de mest vanligt förekommande mönstren. På 1990-talet i Österrike bildade kristdemokratiska ÖVP och socialdemokratiska SPÖ – som turats om i regeringsställning sedan 1945 - en storkoalition för att hålla högernationalisterna FPÖ ute.

Resultat: FPÖ framstod som parti för revolt mot överheten. Nyss gjorde svårt skadeskjutna spanska socialistpartiet PSOE hellre upp med konservativa PP än att fälla dem, enbart för att hålla det nya partiet Podemos från makten. Men lärdomen är framförallt att etablerade partier kan raderas. Partier som tidigare dominerat i länder, som de italienska kristdemokraterna och socialistpartiet och grekiska Pasok har mer eller mindre utraderats. Tanken att gamla partier ska kunna behålla sina positioner genom att klamra sig fast i mitten är stendöd. Den insikten kanske kan leda till kris för äldre partier, men den borde inte leda till depression för de som vill hindra högerpopulismen. Det betyder nämligen att det finns oprövade kort som har större chans att hindra högerpopulismens framfart.

Situationen i världen är allvarlig, det finns inte tid att vänta på att den vänder av sig själv. Men våra tidigare inlärda kunskaper och erfarenheter borde säga något glasklart – den gamla medicinen att trängas i mitten hjälper inte mot de som utmanar etablissemanget utifrån. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.