Ledare. Göran Greider.

2017-08-23 03:00

Åsiktskorridoren är stängd

Den allra smalaste åsiktskorridoren idag gäller vilket slags samhälle vi ska ha. Doktrinär marknadsliberalism har blivit det normala.

När ordet åsiktskorridor lanserades i svensk debatt 2013 av statsvetaren Henric Oscarsson var det framför allt högerdebattörer som girigt kastade sig över det och älskade sönder det: Varför är det inte tillåtet att tala om problemen med en stor invandring?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Och att det finns en rad åsiktskorridorer tror jag tyvärr är sant. Jag märkte av det hösten 2015 när jag var en av dem som tyckte det var rätt av regeringen att strama åt migrationen. Hade det kommit 160 000 flyktingar till Sverige även 2016 hade antagligen SD snart legat på 30–40 procent i opinionen och ganska snabbt hade den rödgröna regeringen ersatts av en högerregering som med tiden skulle cementerat en direkt främlingsfientlig agenda i svensk politik.

Men det där var faktiskt svårt att säga. Jag fick många tillmälen på nätet och i meljkorgen där jag kallades rasist.

Problemet är att utrymmet för nyanseringar och alternativ är nästan noll i vissa frågor. Det är som om det finns en Facebookkultur som består i att antingen gillar man något eller så ogillar man det. För eller emot, ingenting annat existerar. Det går inte att hitta någon knapp på sociala media för valet: ”Det här måste jag tänka på lite innan jag tar ställning.” All komplexitet går förlorad.

Själv anser jag exempelvis att det är Sveriges förbannade plikt att låta de ensamkommande flyktingarna stanna i landet istället för att utvisas till ett Afghanistan där de oftast aldrig ens bott. Ett avgörande skäl till att de sökte sig just till Sverige var den generösa svenska flyktingpolitiken och då får Sverige ta konsekvenserna av det. Det är det enda moraliskt rimliga. Men jag tror också att det var rätt att skärpa flyktingpolitiken hösten 2015.

Detta är den pragmatiska och på sätt och vis moraliska linjen: Det går inte att vara helt konsekvent när det gäller liv och död. Och fortfarande är det så, och kommer att vara det i generationer, att den europeiska kontinenten kan och bör ta emot många miljoner flyktingar varje år genom att dela upp mottagandet solidariskt mellan de olika länderna.

Jag tror också att det är ”vänster” att kräva mer resurser till polismakten. Det är fattiga människor i utsatta områden som drabbas riktigt hårt när polisens närvaro är för svag. Fler poliser – ja, självklart. Det statliga våldsmonopolet bör vara så starkt att ingen jävel vågar gå omkring med en egen pistol på gatorna.

Eländet är bara att varje fråga vistas i sin egen lilla trånga korridor. Ty i nästa korridor vankar den än mer avgörande frågan om sociala investeringar i samma problemområden för att lösa problemen på sikt. Där vill högern och borgerligheten inte höra talas om några större förändringar och satsningar, särskilt inte som det kräver en generell omfördelningspolitik från rika till fattiga.

Ett parti som SD är egentligen en enda lång och trång åsiktskorridor: Partiet har inte minst fått många arbetarväljare att fixera sig vid en enda fråga, invandringen, och fått dem att glömma alla andra korridorer där frågor som är långt viktigare för samma arbetarväljare finns.

Den stora åsiktskorridoren är i själva verket den som omfattar hela samhällets färdriktning. På senare år har få saker varit så slående som detta: Varje gång någon ny bok eller rapport larmar om den dramatiskt ökande ojämlikheten, globalt eller nationellt, rycker en hel yrkeskår av borgerliga debattörer ut och säger att det där är inget problem.

När Richard Wilkinssons och Kate Picketts ”Jämlikhetsanden” utkom möttes den, internationellt och i Sverige, av en flodvåg av borgerlig arrogans (den brittiska motskriften ”Jämlikhetsbluffen” översattes snabbt av Timbro och man hör ju redan på titeln att det rör sig om lägsta formen av politisk propaganda) och likadant var det när Thomas Pikettys stora studie om vår ojämlika tid utkom.

Hjälporganisationen Oxfams senaste rapporter, som pekar på häpnadsväckande klyftor mellan några få globala miljardärer och planetens majoritet, har oftast avfärdas av en unison kör på borgerliga ledarsidor: En samhällskorridor rensas från oliktänkande.

Exakt samma personer som girigt kastade sig över ordet ”åsiktskorridoren” och förfasade sig över vänsterns fördrivande av obekväma frågor, gör allt för att slita i stycken de röster som varnar för den galopperande ojämlikheten.

Den allra smalaste åsiktskorridoren i dagens samhälle gäller vilket slags samhälle vi ska ha. Doktrinär marknadsliberalism har blivit det normala och allt annat avfärdas som konstigheter, även i de fall där en majoritet av väljarna vänder sig mot marknadslösningarna (i frågan om vinster i välfärden är en majoritet av väljarna för förbud mot vinster eller vinstbegränsningar). Ödesfrågan om klimatet avhandlas i en sidokorridor.

Jag går genom den stora samhällskorridoren. Det hörs bråk och oväsen från dörrar som leder till andra korridorer. Men i den stora åsiktskorridoren ekar det tyst och ödsligt. En fjäril fladdrar mot ett fönster och vill ut.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.