Ledare. Roya Hakimnia.

2016-02-09 04:00

Antifascismen är allas vår angelägenhet

Feminister, antirasister, socialister, det är för mycket internt hat och fulspel i vår rörelse just nu. Det är dags att lägga bort kvasidebatterna på Twitter och stängda forum på Facebook, det är inte där utan i politiska grupper som vi möts och kan föra en konstruktiv diskussion.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Läs också: Ledarbloggen: Centerns haveri

Vi behöver minnas våra rötter, gå tillbaka till de inspirerande feminister som vågade förena kamper och vara intersektionella i verkliga livet innan begreppet ens fanns på genuskurser. Jag tänker på Yuri Kochiyama, den japansk-amerikanska aktivisten som blev nära vän med Malcolm X och gick in i hans grupp Organization of Afro-American Unit. Eller på Marie Equi, som var arbetarklass, lesbisk, anarkist och som under 1900-talets början krossade alla hinder och lyckades studera till läkare, som utförde illegala aborter och satt i fängelse för sitt motstånd mot första världskriget. Se på filmer baserade på intersektionella kamper i verkligheten, som Pride där hbtq-kamp förenas med gruvarbetareskamp, se filmen Salt of the Earth från 1950 talet där feministisk och facklig kamp segrar tillsammans.  

För ju mer vi talar om intersektionalitet 2016, ju mer känns det som att vi kommer bort från dess syfte. Intersektionalitet har i dag vantolkats och mer kommit att handla om vikten att separera de olika kategorierna av förtryck, istället för att lägga ihop dem. Olikheterna i förtrycken har framhållits när intersektionalitet egentligen handlar om att analysera hur kategorierna samverkar!

Det uppstår helt nya kunskaper när man förstår hur kategorierna tillsammans skapar en helhet. Hur kan man till exempel prata om funktionsnedsättning utan att se till klass, när så stor andel är fattiga har dålig hälsa? Är det rasismen, sexismen eller kapitalismen som bryter invandrade arbetarkvinnors ryggar genom att placera dem i tunga underbetalda arbeten? Här kommer intersektionalitet in som ett radikalt verktyg i en socialists hand. Men istället pågår en tävling på vissa internetforum: är en vit funktionsnedsatt mer eller mindre förtryckt än en icke-vit hbtq person? Är samer rasifierade som icke-vita? Som om förtryck är något att romantisera över.

Förra veckan startades kampanjen ”Inte er kvinna”, där vita kvinnor solidariserade sig med icke-vita och ensamkommande flyktingar, efter att nazister jagat icke-vita och slagit ned dem. Det tog någon dag, så drog vissa av de vita feministerna tillbaka sin medverkan, efter kritik från icke-vita kvinnor om att de tog för mycket plats och inte inbjöd icke-vita kvinnor att vara med.

Men hur hade det sett ut om jag och andra icke-vita kvinnor gått ut och sagt Svenska Motståndsrörelsen: Jag är inte er kvinna? Det hade inte made sense, Svenska Motståndsrörelsen skulle ju vara de första att skriva under på den kampanjen.

Tolkningsföreträde, ropar vissa, men det finns många icke-vita som inte alls håller med om att vita antirasister ska hålla sig utanför kampen. Faktum är också att kampanjen pådrevs av en icke-vitifierad kvinna, forskaren Therese Svensson som blev lack för att varje dag tvingas ta den antirasistiska kampen själv (Therese Svensson använder icke-vitifierad istället för rasifierad för att påpeka att alla, även vita rasifieras).

Det var faktiskt de vita kvinnorna, och inte icke-vita, som tilltalades av flygbladen; nazisterna skulle ”försvara” dem från ensamkommande flyktingbarn. Då är det deras förbannade skyldighet att gå ut och säga: inte i mitt namn. De har också rätt att reagera när nassar bestämmer över deras kroppar. Vardagsrasismen och strukturell etnisk/”ras”-diskriminering attackerar icke-vita, fascismen och nazism attackerar alla oss som tror på demokrati.  Vi måste ha en intersektionell förståelse av fascismen och nazismen, ideologier som vill döda och utrota. Inte bara vi icke-vita, utan även socialister, antifascister, funktionsnedsatta, hbtq-personer. Under förra helgen attackerades vita antifascister också. Glöm inte Anders Breiviks mord på socialdemokratiska ungdomar, mordet på syndikalisten Björn Söderberg och attacken mot feminister 8 mars i Malmö. Då riktades attackerna också mot vita i sällskapet.Peter Mangs mördade Trez Persson, för att hon enligt honom var rasförrädare och det var det värsta man kunde vara i hans värld.

Och se på historien, se på 1930-talet, var problemet verkligen att vita antirasister tog för mycket ton, eller att många var för de var tysta? Det är allvar nu. Vi får inte missbedöma den fara som finns i samhället, vi måste gå ihop och det är verkligen inte rätt läge att fördöma solidariska handlingsaktioner från vita bara för att medier är så dumma att de hellre lyfter upp deras kamp än icke-vitas! Om någon missat det: vi icke-vita är en minoritet i det här landet, vi är körda om vi inte har allierade.

Låt inte hatarna mot intersektionalitet få rätt. Antirasismen och feminismen förstärker socialismen, den delar inte upp. Tvärtom bygger den upp. Jag tror till exempel framtiden för Sverige är att F!, Vänsterpartiet, den gröna rörelsen och andra fristående aktivister och progressiva går ihop i val. Att vi gör en Podemos. Detta träsk vi har fastnat i är inte framtiden.

Vi vill inte läsa i historieböckerna att antirasisterna förlorade på 2010-talet för att de lade ner allt för mycket tid på Facebook, Twitter, Instagram och kritiserade varandra för småsaker tills ingen orkade bedriva någon kamp längre. Samtidigt som fascisterna fick ihop med kapitalisterna, och attackerade alla icke-vita, hbtq-personer, socialister, de funktionsnedsatta, och de som var alltihop på samma gång. Våra kamper är flätade. Och det är det som intersektionalitet handlar om.

1 kommentar

Anonym
ELISABETH ANDERSSON
7 månader sedan

Det är riktigt sorgligt när det inom den antirasistiska och feministiska rörelsen höjs röster om att den enas röst är mer värd än den andras och att somliga inte hör hemma i kampen.