Ledare. Birger Schlaug.

2017-04-25 03:00

Alltid denna förbannade kärnkraft

Regeringen har lagt en budgetproposition och en energiproposition. Länken mellan de två är att effektskatten på kärnkraft ska avvecklas.

Sverige har aldrig varit så nära en omställning bort från uran och fossila bränslen som för 30 år sedan. När Miljöpartiets opinionssiffror rasslade i höjden 1987 – och partiet som första nya parti på 70 år tycktes vara på väg in i riksdagen – reagerade statsminister Ingvar Carlsson (S) snabbt. Han flyttade energifrågorna från industridepartementet till miljödepartement. Och lät Birgitta Dahl bli statsråd för både miljö och energi. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Den 4 mars 1988 – Miljöpartiet hade då tagit sig över tioprocentsvallen i opinionsmätningarna – presenterade Birgitta Dahl en samlad miljö- och energiproposition. Ordet omställning nämndes 64 gånger! Sverige skulle bort från såväl kärnkraft som fossila bränslen. Sverige skulle ställas om! Nu jävlar!

Så kom valdagen sex månader senare. Och plötsligt befann sig den socialdemokratiska ledningen i en knipa. Det fanns nämligen majoritet i riksdagen för att genomföra en omställning. 

Miljöpartiet hade kommit in, Centern med Olof Johansson hade blivit alltmer miljöradikala, Vänstern hade hakat på och, hur man än räknade, hade Socialdemokraterna tillsammans med dessa en betryggande majoritet.

Men alltihop föll. För partistrategerna hade aldrig menat något med den där propositionen. Mer än att försöka surfa på den enorma miljövåg som gick genom landet. Så knappt 18 månader efter valet valde statsminister Ingvar Carlsson att avsätta Birgitta Dahl som energiminister. Flytta tillbaka energifrågorna till industridepartementet.

Ny energiminister blev LO:s vice ordförande Rune Molin. En ny energiproposition utarbetades. Talet om omställning försvann. Den gröna retoriken var som bortblåst. Omställningen inställdes. 

Vilket Martin Hultman från Linköpings universitet i detalj redogör för i sin bok Den inställda omställningen. Han konstaterar att Birgitta Dahl avfärdades på ett ”närmast förnedrande sätt” och att de energiforskare som man lyssnat på tidigare plötsligt tystades. Majoriteten av alla miljömotioner från engagerade gräsrötter avslogs på nästkommande S-kongress.

Hade Socialdemokraternas ledning menat allvar med det man sa före valet 1988 så hade vi idag genomgått – steg för steg – en omställning och varit befriade från såväl kärnkraft som stora delar av fossila bränslen. Sverige hade kunnat vara den där nationen som låg i fronten. Nu ligger vi på tionde plats på listan över länder vars befolkning per capita gör störst ekologiska fotavtryck. Allt enligt Världsnaturfonden. Något som politiker, oavsett färg, inte vill låtsas om.

Ibland står man inför avgörande vägval där såväl ny teknik som nya tankesätt öppnar upp för möjligheter. Det historiska ögonblicket fanns där. Det försvann den 27 februari 1990 när Birgitta Dahl ersattes av Rune Molin.

Det finns skäl att påminna om detta nu när regeringen såväl lagt en budgetproposition som en energiproposition. Länken mellan de två är att effektskatten på kärnkraft – införd 1998 när S budgetsamarbetade med MP och V – ska avvecklas. Den infördes för att påskynda avvecklingen. Nu tas den bort för att den hotade att påskynda avvecklingen.

Detta har fått Greenpeace att konstatera: kärnkraftsindustrin ”besprutas med miljardstöd”.  Allt för att den ska överleva ett tag till. Och få den gamle Metallordföranden, som under hela sin fackliga karriär varit kärnkraftens man, att trivas med tillvaron som statsminister. Allt medan Miljöpartiet, vars bildande inte minst var en följd av kärnkraftsdebatten, riskerar att krackelera i samband med vårens kongress. 

Folkomröstningen då? Den där som hölls 1980 och som utmynnade i att Socialdemokraternas och Folkpartiets linje vann och att all kärnkraft skulle vara avvecklad 2010? Tja, det har aldrig varit meningen, det var bara på skoj. Trots alla verbala löften som levererats under åren. Till exempel den 15 juni 1994 i riksdagen. Då meddelade statsminister Ingvar Carlsson följande: ”Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag ska gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det.”

Jo, jag tackar. Då vet vi hur den moralen ser ut. Dags för omställning!