Ändra skattepolitiken, krävde Daniel Ek och Martin Lorentzon på Spotify.
Självklart! lät det från barrikaderna.
Reformera utbildningspolitiken, uppmanade Spotify.
Naturligtvis!
Bygg fler bostäder, sa Spotify.
Ja, bygg! sa en borgerlighet som annars – tack för kontantinsatsen, mamma och pappa – sällan brukar ligga sömnlös över bostadsbrist.
Det var inte bara ungdomsförbunden som vibrerade av solidaritet med svenska startup-företag. Partiledare anslöt. Annie Lööf (C) sträckte ut sin hand till det plågade Spotify. Hon slog fast att Sverige behöver Spotify mer än vad Spotify behöver Sverige.
Jag frågade på Twitter om hon har några synpunkter vad gäller att Spotifys moderbolag är registrerat i lågskattelandet Luxemburg och att Martin Lorentzon tidigare har minimerat sin skatt genom fiffiga brevlådeföretag i Cypern.
Hon har fortfarande inte återkommit.
För upptagen med att fånga framtiden.
Spotify har en atmosfär av innovation och digital samtid omkring sig. Den lockar. Så till den milda grad att det ett tag kändes som om Annie Lööf med flera skulle kunna föreslå exakt vad som helst. Kanske ett nytt bostadsbestånd exklusivt för startups. Eller varför inte att grundskolan ersätter valfri humaniora med programmering. Eller ymniga subventioner till branschen (knappast otänkbart för rut- och rot-kreatörerna).
Sedan kom det fram att Spotify tackat nej till nyproducerade lägenheter i Järfälla, knappt en halvtimme från kontoret på Östermalm. Men det rann ögonblickligen av den borgerlighet som istället repeterade Spotifys öppna brev:
”Är vi ett land som tror att tillväxten kommer komma från snabbväxande nya bolag eller tror vi att det är den traditionella industrin som kommer stå för tillväxten?” skrev Daniel Ek och Martin Lorentzon.
Egentligen läste nog borgerligheten bara första halvan av den meningen. SNABBVÄXANDE NYA BOLAG. Sedan kan socialdemokratiska kommunalråd ömma för analoga produkter som trä och stål. Ge startups vad de vill ha. Sluta tjata om att Uber konstruerar en svart arbetsmarknad.
Ut med det gamla, bejaka framtiden.
Runt den här branschen finns sedan länge en debil fanskultur. Men det är viss skillnad mellan en partiledare och, säg, en early adopter som förädlar sin ängsliga identitet genom app-konsumtion. Det borde i alla fall vara skillnad. Just nu är den obefintlig.
Jag föreställer mig att startup-chefer själva är förvånade. Vad de än säger möts de av emfatiskt bifall. De behöver inte ens hota med att lämna landet.
Var det inte svårare?
På deras kravlista finns personaloptioner. Snabbväxande företag som inte gör vinst som korresponderar mot lönekostnader, vill ha möjlighet att erbjuda anställda delar i sina bolag – men då efterfrågar branschen att detta ska beskattas som inkomst av kapital snarare än som inkomst av tjänst.
Annie Lööf tillsatte en utredning om det här under sin tid som näringsminister, men när den till sist kom med ett konkret förslag blev hon missnöjd. Företag omfattas bara om de har högst 50 anställda och inte är äldre än sju år. Spotify skulle diskvalificeras. Otillräckligt för startups, enligt Annie Lööf.
Har hon en poäng? Det skulle vi kunna diskutera seriöst om det inte vore för hur startups nu väljer att manifestera övermod i diverse bisarra utspel.
Ta uppropet där bland andra Martin Lorentzon, Skypegrundaren Niklas Zennström och Anders Borg (!) förklarade att personaloptionen skapar jämlikhet:
”Det är fantastiskt att ägarna är beredda att späda ut sitt ägande. Att ägande sprids är också viktigt för att motverka det gap i förmögenheter som hela tiden vidgas i världen. I en tid när förmögenhetskoncentrationen blir starkare kan detta vara en viktig väg att bryta detta!”
Att sänka skatten på personaloptioner för startups skulle alltså minska klyftorna i Sverige ... Det är en slutsats som hoppar över så många led att det bara går att se var den börjar, nämligen i att det ska bli billigare för startups att locka till sig spetskompetens på en extremt konkurrensutsatt marknad.
Spritt språngande blev denna hybris när Dagens Industri sammanförde Niklas Zennström (i dag investerare i riskkapitalbolaget Atomico), Alan Mamedi (True-caller) och Sebastian Siemiatkowski (Klarna). Det kollegiala samtalet kom snart in på personaloptioner. ”Så demokratiskt och så svenskt som det kan bli”, säger Sebastian Siemiatkowski. Han menar att det är en ”socialistisk idé”. Han utvecklar:
”Jag tror inte vi får regeringspartiet att gå med på det här förrän de förstår att det här är en chans för dem att äntligen få införa lön-tagarfonder. Det är den vinkeln vi måste ta.”
Låt oss konstatera att det under året har blivit en rejäl anhopning av riktigt, riktigt pinsamma kommentarer.
Nej, startups kommer aldrig att införa något som ens liknar löntagarfonder.
Nej, det handlar inte om företag som rör sig mot något slags horisontell demokrati. (Förra veckan rapporterade Svenska Dagbladet att en av Klarnas grundare vill sälja sin andel – 13 procent – för uppskattningsvis 2,6 miljarder kronor. Hur mycket av innehav är det egentligen realistiskt att anta kommer att fördelas från ägare till anställd?)
Nej, de kommer aldrig att späda ut för-mögen-hetskoncentration.
Men:
Startups är viktiga för Sverige.
Politiker ska vara lyhörda gentemot deras behov – men då som klart tänkande politiker, inte som stjärnögda fans.
Det skulle helt säkert ge en mer -konstruktiv debatt.
Bra för företagen.
Bra för alla.
