Ledare. Linn Spross.

2017-05-16 03:00

Alla borde få friskvårdsbidrag – även arbetslösa

Om nu politikerna är så pass oroade för det svenska folkets stillasittande, se till att tillgängliggöra motion.

Centrum för idrottsforskning släppte nyligen en rapport där de har mätt ungas fysiska aktivitet. Strax under hälften av barnen når den rekommenderade dosen motion, bland flickor är dock siffran så låg som 22 procent. Egentligen är det inte förvånande. Så länge jag kan minnas har ungdomars stillasittande kritiserats. Samtidigt är det dock problematiskt att idrotten upplevs som otillgänglig och stängd för en stor grupp unga.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Vad beror då detta på? I en Dagens Nyheter-intervju med en av utredarna, Johan Norberg, menar han att en del av problemet ligger i att en grupp unga verkar ha olustkänslor inför motion och idrott. Han tar upp ungdomars kroppsideal som en faktor som försvårar idrottande. Träning och utseende går hand i hand, men kan också vara varandras raka motsatser.

En gymmyt som jag har hört tusen gånger om, är att tjejer och kvinnor ”inte vågar träna för att de är rädda att se ut som Arnold höhö”. Underförstått att kvinnor är särskilt löjliga varelser som inte kan begripa att en sådan fysik kräver massor med år av träning och lite extra hjälpmedel. En sådan sägning följs gärna av ett utlåtande om hur snyggt det är med tjejer med muskler. Kanske är det just en sådan attityd som gör att styrketräningsvärlden av många upplevs som stängd.

När jag började träna med fria vikter och nog trots allt var lite rädd för att få får mycket muskler spreds bilder på vältränade kvinnor som lyfte lätta vikter i opti-ljus, alla med bildtexten ”strong is the new skinny”. Men det där starka fick man inte se så mycket av. Det var inga bilder på Tatiana Kashirina när hon krossade väldsrekordet i stöt och lyfte ofattbara 193 kilo över huvudet. Inga bilder på kvinnor som tog i, som ansträngde sig, för sådant är ju förfärande ofotogeniskt. Träning kan definitivt skapa kroppsångest, eller så kan en sådan ångest göra att man aldrig vågar börja träna.

Forskaren Carolina Lunde hävdar dock, i sitt bidrag till rapporten, att idrott kan vara en ”skyddande faktor mot en negativ kroppsuppfattning”. För mig hände något när jag började träna. Det dröjde inte länge innan den där rädslan för muskler försvann, att kroppen blev mindre utseende och mer prestation. För kroppen kunde ju massa saker. Jag hade helt missuppfattat den där kroppen som glömde gympakläderna, var förkyld och hade mens på idrottslektionerna i skolan. Den kunde vara en källa till glädje, inte för hur den såg ut utan för hur den fungerade.

Att skapa en inkluderande idrott blir svårt när incitamentet för att träna är en snygg kropp. Detta hänger ihop med kommersialisering av idrott och motion över huvud taget. Det är lätt att sälja gymkort på människors dåliga självförtroende. På internet finns det personliga tränare som bjuder ut träningsprogram och matscheman för den där strandkroppen, till det facila priset av 20 000 kronor. Träningsbranschen har blivit en industri. De senaste årens stora trend, crossfit, en träningsform som liknar cirkelträning och går bland annat ut på att göra lyft med skivstänger, blev ett varumärke och i samma veva blev den också väldigt dyr att utöva. Att träning kostar för mycket gör tillgången till rörelse till en inkomstfråga.

Om nu politikerna är så pass oroade för det svenska folkets stillasittande, se till att tillgängliggöra motion!

Ge ordentliga bidrag till idrottsföreningarna. Ge friskvårdsbidrag till alla, det ska inte vara en rätt som är förbehållen de som har turen att få det via sitt arbete. Men låt oss inte stanna där. Att få ihop träning med ett heltidjobb är inte lätt. En arbetstidsförkortning skulle göra susen. Det måste finnas möjligheter att utöva motion och idrott på platser där man får vara hur otränad eller vältränad man än vill, hur träningshatande eller sportfrälst man vill. För att idrott bygger på gemenskap. Träning ska bygga på glädje, av glädje bygga man motion.