Jag läser för att en stund slippa sorgen. En människa jag höll oändligt mycket av, journalisten, reportern, korren Jan Lindström, dog nyligen. Vi var livslånga vänner, avbrutet, höll jag på att skriva, av fyra års äktenskap. Han är pappa till min dotter Nike och morfar till mina barnbarn. Vi passade inte som gifta, men desto bättre som vänner. Och nu är han borta. Som om en vägg, som man ibland kunde luta sig emot plötsligt förvunnit, sådär som efter bombnedslag när hela inredningen i rummet finns kvar men väggen är borta.
Min erfarenhet är att läsa är den bästa vilopausen. Filmer, tv, Youtube och så vidare är ”utanför”, dina tankar kan när som helst vingla iväg och uppsöka saknaden. Men när man läser en fängslande och uppslukande och bra text måste man själv hela tiden delta. Och på så sätt lyckas man resa bort från sitt sorgsna jag.
Anna Achmatova var en av 1900-talets största poeter. Lidia Tjukovskaja var poet och författare och dyrkade Achmatova, som nästan bara ryssar kan dyrka sina poeter. Hon hjälpte och skötte om den helt opraktiska Achmatova med vardagsgöromål, mat och redigering av dikter i Leningrad i slutet på 1930-talet och i Tasjkent i början på 40-talet, dit många av Sovjets kulturpersonligheter evakuerades under kriget. Efter varje möte antecknade Tjukovskaja vad de gjort och talat om.
Den som läst den här boken kan aldrig mer påstå annat än att livet i Sovjetunionen var ett jordiskt helvete och att människor är förunderliga, som ändå lever vidare. Achmatovas son satt i fängelse, hon tillbringade år i kön till detta fängelse, Tjukovskajas man satt också i fängelse, det vill säga han hade avrättats direkt men det fick hon veta först ett år senare. Många av deras vänner och älskade hade avrättats eller var försvunna. Stalinterrorn. De bodde i kyffiga rum i kollektivlägenheter, där grannarna ofta misstänktes för att vara spioner och inte sällan var det. Ibland levde de på gränsen till svält.
Achmatova anses vara den största skildraren av livet i Sovjet per poesi; bråddjupt lyckas hon skriva det osägbara, vilket enligt mig bara musik och poesi förmår. Många av dikterna fick inte finnas på pränt; husundersökningar kunde förekomma när som helst och vad hon skrev skulle ha varit hennes dödsdom om hemliga polisen fått tag i dem. Såhär löste de det: Achmatova skrev om nätterna. Sedan lärde hon sig sin dikt utantill och brände pappret. När Tjukovskaja kom skrev Achmatova ner dikten igen och Tjukovskaja lärde sig den utantill. När hon kunde den brände de pappret. Achmatova var redan då Sovjets främsta poet; man stal hennes handskrivna lappar på dörren, som autograf. Men hon var brännmärkt av regimen. Andra ”ofarliga” dikter gavs ut efter 1940. Några kunde publiceras efter Stalins död, andra först under perestrojkan 1987.
Boken är kantad av fotnoter, också därför att Tjukovskaja ibland antecknade i kod (husundersökningarna!) Det kanske står att de båda samtalade om Pusjkins ”Bronsryttaren”. I fotnoten står det att de i själva verket pratade om en av de hemliga dikterna. Ibland är rader bortklippta ur anteckningarna, ”för farliga” och sedan glömda.
Och ändå är det en livgivande bok, lika full av människor som någonsin en roman av Dostojevskij, men verkliga, och mördade och döda. De döda skrivs tillbaka in i historien, de bor i fotnoterna, fast det var meningen att de skulle förvinna för alltid i utrensningarna. Aldrig har jag sett en så tydlig skildring, oavsiktlig, av fantasins, skapandets fantastiska läkedom. (Jag skriver fantasin därför att kultur förvandlats till ett byråkratord.) Det finns ingenting att äta, men de läser dikter, Achmatovas eller andras dikter och levandet börjar glöda på nytt. De diskuterar (och skvallrar). De anordnar uppläsningar, ”spoken word” idag, teater, konserter, tebjudningar, ibland med bara hett vatten: det är ”de andra”, människorna och skapandet som i denna ofattbara, mänskliga utsatthet ändå gör livet värt att leva. Tvärtemot Jean-Paul Sartres ”helvetet är de andra”. De ställer förstås till helveten för varann, som människor gör, motsättningarna ingår i dynamiken. Det är regimen de lever under som är infernot, inte de andra.
Det är oförlåtligt att skriva en hel kolumn om Anna Achmatova och inte citera hennes dikter alls. Det beror på att jag är så skör – att läsa en högintressant tjockisbok är en fristad från sorgen, att läsa Achmatovas dikter är tvärtom: sorg. Men här är en, enkel, liksom all äkta poesi kan den gälla oss alla, gäller i varje fall min saknad:
När en människa dör
förändras hennes porträtt.
Blicken blir annorlunda, läpparna
ler ett annat leende.
Jag märkte detta en gång, när jag kom
från en diktares begravning.
Sedan dess är jag uppmärksam,
och har ofta fått det bekräftat.
Fotnot: Dikten är översatt av Barbara Lönnqvist och återfinns i boken Anna Achmatova, Dikter, utgiven av Lind&Co. Vår tids svenska Achmatova anser jag vara Aase Berg, totalt annorlunda poet men en lysande skildrare av nuet.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
