35 år av fri journalistik

I somras, på en av alla resor, hamnade jag bredvid en webstrateg, en titel, förstod jag, som överglänser webdesigner. Han hade företag, de sysslade just nu med appar och alltihop var otroligt lönsamt. Han hade en iPad och den var inbunden i dyrbart rött läder, vilket fick mig att skratta. Han visade mig sin bokhylla på sin iPad; det kom upp en gammal brun tecknad bokhylla – och den var helt tom. Han hade inte en enda e-bok, men han hade massor av specialtidningar och spel i – vad kan det heta i bestämd form? – padden? Han var en djupt tilltalande människa, trettio kanske, insatt i allt, påminde i sin politiska uppfattning om torgtältarna på Syntagma i Aten, de som kallar sig varken höger eller vänster men vars dröm om framtiden är en vänsterberättelse.

Vid ett tillfälle sa han: ”Jag har flera hundra vänner, nja en del är bekanta förstås, mellan nitton och trettiofem år och ingen av dem prenumererar på någon morgontidning. Det finns inte på kartan.” ”Varför det?” undrade jag. ”Dom har ingenting att säga oss”, svarade han stillsamt. Men han läste ofta ETC till exempel; om det var online eller på papper glömde jag bort att fråga.

På Syntagmatorget i Aten hade många laserpistoler med gröna strålar. Dem använde de till att sikta på televisionens kameror, så att teve inte skulle kunna filma dem. De avskydde ”media”. Med media menade de all teve och alla mainstreamtidningar, som ljugit dem fulla år efter år och vars främsta uppgift, ansåg de – är att propagera för makten och maktens idéer, att rigga verkligheten och beljuga folket. Men det fanns tidningsförsäljare på torget, som sålde de grekiska motsvarigheterna till Flamman eller Arbetaren eller Proletären eller ETC. Det gick bra, sa de. Torget var en drömmarknad för fria och alternativa idéer.

Morgonen efter ”kravallerna” i Aten såg jag en märklig syn. Det var meningen att det skulle blivit en hundratusenhövad demonstration av vanliga greker som kommit resande från hela landet. En demo som omöjliggjordes för att polisen sprängde 2 800 tårgasbomber under två dygn.

På en sidogata till torget stod en helt utbränd tevebuss. Det mesta var uppstädat, men tevebussen var så stor att man ännu inte hunnit avlägsna den. För mig var det en avgörande syn; de på torget är emot våld mot människor. Men denna nedbrända ruin av mainstream-medias vapen var en dom som visade de ungas syn på vad de dominerande medierna håller på med. Och mainstream-media är ännu inte medvetna om det! De lullar på i ullstrumporna och klagar över mindre lönsamhet. De försöker påstå att de bevakar makten när alla, som orkar tänka, vet att de är en del av makten; det är bara de själva som ännu inte fattat. Ungefär som när Rumäniens president Nicolae Ceausescu trodde att han kunde fortsätta att hålla tal till massorna 1989, men istället fängslades och avrättades.

Papperstidningen och den alternativa, fria tidningen är alls inte döda. Morgontidningarna tror att det är internet som håller på att ta död på dem, de vågar inte ens tänka tanken att det beror på att det blivit totalt uppenbart att de är maktens främsta vapen (konsumtionens såväl som högerns) och att de håller på att bli genomskådade, tillsammans med televisionen.

Själv tror jag att om morgontidningarna och åtminstone public service-teve gav fan i att vara makt och blev det som jag ser som journalistikens allra främsta uppgift; att söka sanningen, kosta vad det kosta vill, skulle min webstrategs vänner ha prenumererat på en morgontidning och medias sändningsbuss skulle inte ha blivit nedbränd på Syntagmatorget.

De alternativa och fria och hårt kämpande tidningarna är både demokratins räddning och egna motståndsnästen; där finns en annan berättelse om världen och politiken. Där vädras idéer som de stora tidningarna gör allt för att hålla borta från dagordningen och där diskuteras stormedias dolda agenda. Där ges helt andra analyser av det som sker. Jag får ofta brev från läsare som skriver att de slipper tro att de är ensamma med sina tankar eftersom de återfinner dem i ETC.

Jag har medvetet valt att arbeta på en fri tidning som ETC och inte längre i mainstream-medierna eftersom jag anser att stormedia sviker det journalistiska uppdraget. Här är jag faktiskt fri att skriva vad jag vill. Och nu fyller ETC 35 år. En underbar ålder! Ännu ung men med livserfarenhet och begynnande visdom; och med dottertidningar runtom i Sverige.