Krönika.

2017-02-16 18:07

Vi lantisar måste visa solidaritet med stockholmarna

Vi måste se att 08:ornas dryghet är en täckmantel för all sorg de känner över att vara rika på utsidan och sönderbelånade på insidan. 

Jag känner ett behov av att föra ett allvarligt samtal om Stockholm. Det började gro i mig efter att jag upptäckte en relativt oskyldig diskussion i mitt Facebookflöde på temat: någon Stockholmare har skrivit en vidrig lista som inte alls är rolig över allt pinigt som ”småstadsbor” gör när de besöker huvudstaden.

Ni vet hur det brukar låta; de står fel i rulltrappan, de förstår inte skillnaden mellan ”centralt” och ”godkänt av alla som någonsin jobbat som sociala-medier-strateg” samt misslyckas gång på gång inse att riktig shopping är en konst som utövas på obskyra pop up-butiker – INTE i stora köpcentrum.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Småstadsborna, lantisarna eller varför inte bara kalla dem ”alla som bor utanför Stockholm” blev naturligtvis jätteupprörda och började lista anledningar till varför stockholmare är vidriga as som med största sannolikhet har mördat minst ett barn i sitt liv.

En alldeles vanlig diskussion på internet, tänker kanske någon. Ett pågående brott mot de mänskliga rättigheterna tänker jag själv. När ska resten av Sverige förstå att sådana här listor och dylikt inte är något annat än ett desperat stockholmsrop på hjälp?

För mig som flytt staden sedan tre år tillbaka och
nu lever i exil i Malmö är det nästan provocerande tydligt. Medan vi i resten av Sverige verkar tolka Stockholm som de rika svenskarnas högborg, präglas den ironiskt nog av klassiska fattigdomsproblem.

Absurda bostadspriser där en nyseparerad 42-åring måste flytta hem till föräldrarna (om de finns) för att inte ge halva lönen till 19 kvadrats boende. En social rörlighet som sakta måste kvävas under hutlösa resepriser där jag ärligt talat inte förstår hur någon kan stå fel i rulltrappor som alltid är sönder.

Och matpriserna. Matpriserna mina vänner.

Vid ett av mina nyliga besök i huvudstaden blev jag tvungen att köpa mat på ett café och såg mig själv betala 95 kronor för en micrad bit lasagne. Påtår ingick heller inte i kaffet (men jag fick det ändå för personalen var underbar och mänsklig). Jag har dock fortfarande inte släppt den här otroliga kränkningen mot min plånbok, hur mycket polisen än försöker säga åt mig att det inte går att anmäla som brott.

För stockholmarna är det här en vardag som ingen vill prata högt om eftersom det krockar helt med deras självbild som vi i resten av Sverige gärna uppmuntrar: alla i Stockholm är rika.

Och det mest pinsamma en rik, eller i vart fall wannabe-rik person kan göra är att kommentera priser. Istället låter de sin frustration pysa ut genom irriterande listor, högfärdiga krönikor eller andra passivt aggressiva handlingar mot landets övriga befolkning.

Men vad vi måste förstå är att när en stockholmare säger: ”Tacos på fredagar är så svennebanan, det mexikanska köket är liksom så himla mycket mer”, menar de egentligen ”Jag går under av den här kulturen som förväntar sig att jag inte bara ska älska mitt arbete, utan även att arbeta, så att jag ska ha råd med att bo så centralt som jag gör för tydligen är det en lyx och marknadshyror är väl inte en ideologisk fråga visst???”

Kanske är det därför vårt ansvar som lantisar – infödda eller inflyttade – att höja våra röster i solidaritet? Vi måste vara de större människorna och se förbi 08:ornas dryghet som en täckmantel för all sorg de känner över att vara rika på utsidan och sönderbelånade på insidan.

Det är upp till oss att påminna dem om att prislappar inte är ett resultat av evolutionen eller guds skapelse utan fastställs av politik och marknad. Det är såklart svårt att dra en hel stad ur ett så destruktivt mönster men vill vi verkligen låta dem leva kvar i illusionen om att förstahandskontrakt bara finns i Nangijala där en hamnar först efter ett eskalerat utmattningssyndrom?

Självklart inte.

Så, lantisar. Nästa gång ni ser en stockholmare säga något upprörande perspektivlöst om hur vi beter oss på NK, kom då ihåg att bakom de orden sitter en rädd och fattig person som antagligen bara behöver få höra någon annan säga ”Jag har inte heller råd med 830 kronor i månaden till SL och det är helt normalt”.