År 2001 förlorade Amerikanska Samoas herrfotbollslandslag mot Australien med 31-0. Laget hamnade i botten av världsrankingen och förlusten är fortfarande den största någonsin i landslagssammanhang. Det blev en världsnyhet, de samoanska amatörspelarna fick 15 minuter i strålkastarljuset men det var knappast den typ av berömmelse de drömt om.

Tio år senare, på andra sidan jordklotet, kände de brittiska filmarna Steve Jamison och Mike Brett att deras arbete med att producera fotbollsrelaterade reklaminslag gjort dem ganska trötta på fotboll. Nej, förresten, inte sporten i sig utan den industri som Premier League och annan internationell toppfotboll förvandlats till. De ville hitta tillbaka till sportens gräsrötter. Under en matchkväll på puben började Amerikanska Samoas storförlust diskuteras. Filmmakarna anade att det fanns en historia att berätta och tog kontakt med landets fotbollsförbund.

Efter en ordentlig övertalningskampanj (samoanerna var trötta på människor som ville skratta åt dem) blev britterna till slut inbjuda till det polynesiska öriket för att följa landslagets kamp för att ta sig till årets VM i Brasilien. Eller för att åtminstone lyckas vinna sin första match någonsin.

”Utgör ett mentalt hot”

Steve Jamison och Mike Brett hittade spelare och ledare med större hjärta och starkare vilja än Ronaldo, Messi och Neymar tillsammans. Och en öppensinnighet som verkar vara mer undantag än regel i sportvärlden.

Britternas arbete resulterade i dokumentären Next goal wins. I helgen hade den nordisk premiär på Peace & love film festival i Borlänge.

Världspremiären var i New York för ett par månader sedan och då fick Dagens ETC en pratstund med en av filmens stjärnor, den hårdtacklande backen Jaiyah Saelua.

Den 25-åriga Jaiyah Saelua föddes som man – hennes föräldrar gav henne namnet John – men i dag lever hon sitt liv som kvinna. Jaiyah tillhör det samoanska tredje könet fa’afafine (”på kvinnans sätt”), en grupp som är en accepterad och okontroversiell del av den polynesiska kulturen. När Jaiyah Saelua för några år sedan spelade i en VM-kvalmatch blev hon den första transpersonen att spela en match organiserad av Fifa.

Kan du förklara fa’afafine?

– Det västerländska ordet skulle vara transgender men fa’afafine har annorlunda, djupare mening i vår kultur. Att vara fa’afafine betyder att leva sitt liv som man vill men det innebär också att man har vissa uppgifter i samhället och i familjen.

Behandlas du annorlunda av andra spelare?

– Några gånger när vi spelat mot utländska lag. Men aldrig i Amerikanska Samoa. Jag har ”the boys” med mig och de säger åt mig att inte lyssna på vad någon säger. De backar upp mig till 100 procent. De är väldigt stöttande, så har det alltid varit.

Att du tillhör fa’afafine, är det något som påverkar dig på planen?

– När jag är på planen känner jag mig varken som en kvinna eller man, jag är bara en fotbollsspelare. Utanför planen har jag en liknande roll som i mitt vardagsliv. Jag ser till att alla håller samman. Om någon känner sig utanför skapar det spänningar som växer och det påverkar vår prestation på planen. Och jag ser till att rummen är städade och att tröjorna är i ordning.

Vad är din styrka på planen?

– Jag spelar tufft och tacklar hårt. Och eftersom jag är annorlunda tror jag att jag utgör ett mentalt hot mot det andra laget. Jag ser feminin ut även på planen och därför väntar de sig att jag ska vara en dålig spelare. När de inser att jag är ett större hot än vad jag ser ut att vara slår det tillbaka mot dem.

Hur känner du när du spelar?

– Jag är väldigt mycket en tävlingsmänniska. Men det som driver mig mest är att representera något, som mitt land, och inte bara mig själv.

Respekt är ett nyckelord

När filmteamet följt laget ett tag byter de tränare. Thomas Rongen, med ett förflutet som coach i den amerikanska proffsligan och tidigare lagkamrat med Johan Cruyff och George Best, dyker plötsligt upp på ön. Den energiske holländaren höjer tempot på träningarna men visar sig ha mycket annat än dribblingsövningar och fyspass att tillföra.

Han peppar Nicky Salapu, målvakten som släppte in 31 mål i den traumatiserande förlusten mot Australien, att fortsätta spela med landslaget. Han skojar och skrattar tillsammans med laget. Han delar med sig av sitt livs stora sorg. Och han är den första palagi coach (vit manlig tränare) som Jaiyah känner som behandlar henne som vem som helst.

– Coach Thomas var verkligen tuff, den tuffaste tränare vi haft. Han var också den första palagi att inte göra skillnad på oss i laget. Han stöttade verkligen mig.

Thomas Rongen jobbade inte bara med lagets fysik och teknik utan även med den mentala biten, säger Jaiyah Saelua.

– Vi var så vana att förlora. Han använde vår nationalsång och vår historia och fick oss alla att känna stolthet över att vara samoaner.

Vad hoppas du att filmen ska ha för påverkan?

– Filmen har gett mig en möjlighet att stötta och nå ut till andra transidrottare. Och jag tror att världen kan lära sig mycket av vår kultur när det gäller värderingar och acceptans. Respekt är ett nyckelord. Jag hoppas att människor kan se att inget hemskt kommer att hända om de accepterar transpersoner, världen kommer inte att gå under.