Kultur & Nöje.

2017-11-21 17:00

Varför finns det inga vardagliga hjälp-program?

Varför det alltid måste gå helt åt pipsvängen innan hjälpteamet kliver in? Varför kan inte folk få hjälp lite mer generellt, undrar Julia Skott.

Jag vet, jag VET, att vissa saker blir ”bra tv”. ­Människor som klantat sig rejält, blir utskällda av någon som kan mer, och får hjälp av en arg men fast hand att styra upp sin situation, är en av hörnstenarna i bra tv-stallet. Särskilt om någon gråter.

Allra helst ska de ha klantat sig på ett sätt som vi själva absolut aldrig någonsin skulle vara dumma nog att klanta oss på. Vi skulle aldrig äta dålig mat, missa räkningar, eller inte bli klara med en renovering. Vi får känna oss lite överlägsna, för även om vi är människor med brister och fel är vi i alla fall inte så där dåliga.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Relaterat är förstås generell hjälp-tv. Någon som har råkat illa ut och inte själv är att beskylla, som får hjälp av till exempel Sofia och hennes änglar att bygga om ett hus för tillgänglighet eller bara allmänt göra det bättre. Och på slutet så gråter alla för att det blev så bra och det är synd om dem men nu är det lite mindre synd om dem (gubbar som gråter är för övrigt mitt kryptonit. Jag kan inte värja mig mot äldre män som inte kan maskera sina känslor).

Obs: Jag tycker att det är jättebra att Sofia och hennes gelikar kliver in. Man kan ju önska att det gick att få hjälp på annat sätt än med ett tv-team och betalning medelst utfläkning, men så funkar det ju inte alltid.

Däremot alla de där peka-finger-programmen. Fy fan.

Dels bygger de ofta på ett förakt som till stor del är klassrelaterat. Lyxfällan handlar inte bara om folk som svirar runt och köper skit, det kan lika gärna vara en ensamstående undersköterska som halkat efter. Att skälla ut henne för att hon fortfarande röker känns så där lagom fräscht. Ett extra minnesvärt avsnitt handlade om ett par som tydligen borde skämmas för att de hade låtit skattebetalarna stå för deras viktminskningsoperationer. Ni vet, så där som skatte­betalare generellt gör med de flesta operationer som en läkare har bedömt som rimliga?

Men jag undrar också varför det alltid måste gå helt åt pipsvängen innan hjälpteamet kliver in? Varför finns det inga vardagliga hjälpprogram?

Tänk er, typ, ”Så funkar pengar”. Vanliga människor får sällskap vid sina köksbord av två trevliga experter som förklarar hur det här med ränta funkar. Eller varför en telefon blir dyrare på avbetalning. Eller hur man ska tänka med pensioner.

Likaså ”Så funkar mat”. Lite praktisk trevlig coachning om hur man lagar mat så att det blir bra balans mellan näring och gott, så att man står sig lagom länge efter lunchen, så att man inte pruttar ihjäl kollegorna, så att man får tillräckligt med ­protein, eller vad det nu är man undrar över ­eller har problem med.

”Så funkar hemmet”. Hjälp med att planera en badrumsrenovering så att det inte behöver bli kaos och kris. Lite instruktioner i hur man fixar en list, lagar en lampa, byter en propp, beställer en takomläggning (tror ni att jag blir stämd om jag försöker sälja in programmet ”Snälla snickaren”?).

Och så hela tiden kan vi tittare få vara med och utan skam eller nedlåtande min­er också lära oss. Fortfarande ibland med en liten nöjd känsla av att det där kunde jag redan, men ändå antagligen ganska mycket matnyttigt för gemene hen.

Inga utskällningar, inga töntiga kontrakt eller bord fulla med läsk eller vad det nu kan vara. Bara användbar hjälp, oavsett hur bra eller dålig du är på att vara människa.

Den där Lyxfälle-budgettavlan gillar jag dock faktiskt. Den ger mig flanellograf-nostalgi. Men den går ju lika bra att använda även i ett snällt program.