Kultur & Nöje.

2017-03-17 21:59
Andreas Gustavsson möter Sverigeaktuella Susan Faludi. Foto: Petter Brunell
Andreas Gustavsson möter Sverigeaktuella Susan Faludi.

Susan Faludi: ”Jag var tvungen att göra det här”

Hon har skrivit idag klassiska och samtidigt ständigt aktuella böcker om kriget mot kvinnor och om manlighet som tappar fotfästet. Men hennes nya bok handlar om den egna familjen, om en tyrannisk pappa som försvann ur hennes liv – för att till sist återvända som kvinna.

Mejlet hade i ämnesraden bara ett ord: ”Omvälvningar”. Susan Faludi satt i sitt arbetsrum i Portland, Oregon, när det kom. En sommardag. Avsändare var hennes pappa, som hon under decennier bara haft sporadisk kontakt med. En patriark, självrättfärdig och dominant, som till sist lämnat familjen efter att ha blivit direkt våldsam. Nu skrev hennes pappa: 

”Kära Susan, jag har något intressant att berätta för dig. Jag har kommit fram till att jag fått nog av att spela en aggressiv machoman som jag egentligen aldrig har varit inuti.”

Steven hade blivit Stefanie. 

Han hade blivit hon efter en könskorrigerande operation i Thailand.

Om detta ska Faludi berätta om under sitt besök i Sverige. Hur pappans liv, och deras gemensamma liv, blev till boken Mörkrummet. Dagens ETC möter henne på hennes svenska förlag. Samtalet börjar med Donald Trump – det är omöjligt att låta bli – innan det övergår till reportaget som också är en memoar.

– Den politiska degenerationen, suckar Susan Faludi om galenskapen i Vita huset.


Beställ Mörkrummet av Susan Faludi till kampanjpris från ETC Libris. Pris: 183 kr inkl. frakt och klimatkompensation


Du har ägnat en betydande del av ditt liv åt att skriva om könsroller. Nu gör du det igen, men den här gången är du själv en bärande karaktär, liksom din pappa. Var det ett enkelt val att det steget, in i den privata sfären?

– Jag vet inte riktigt om det var ett val. Det kändes som något jag var tvungen att göra. Och jag gjorde det med visst motstånd, för jag är inte så bekväm med att prata om mig själv som privatperson, vilket är ganska orättvist eftersom jag som journalist förväntar mig att andra gör det med mig. Det är lite hyckleri. Men jag kände att jag inte kunde... Jag menar, här är jag, någon som har skrivit om genusfrågor i hela mitt liv och jag kunde inte fortsätta att göra det på ett ärligt sätt utan att erkänna min egen erfarenhet. Det är lite roligt på ett sätt att min pappa kom ut från bakom kameran och hamnade framför kameran i och med hans övergång. Och på ett lustigt sätt så kom jag också ut från bakom mitt reporterblock. Det var inte meningen. Jag tror att jag från början tänkte att jag skulle ta mig an det här, min pappas förändring, som en journalistisk uppgift. Men i slutändan kunde jag inte bara vara en iakttagare, för det här är min historia också. Det var en utmaning för mig.

Du har tillbringat många år med den här boken. Tvivlade du under projektets gång om det var rätt att skriva, att berätta din pappas historia för dina läsare?

– Jag var inte alls säker på att jag skulle känna mig bekväm med det och, än viktigare, att min pappa skulle vara bekväm med vad jag skrev. Och jag ville inte bara skriva något slags helgonbiografi eller något polerat, samtidigt så ville jag inte såra min pappa. Och jag tror att i början... Jag var inte ens säker på att jag skulle skriva en bok. Min pappa bad mig att skriva hennes historia och i början verkade det vara ett sätt för oss att knyta an som jag var mer bekväm med, för jag kunde gömma mig bakom mitt reporterblock och min bandspelare och min lista med frågor. Men med tiden så insåg jag att det här inte bara var en personlig historia, den hade också en historisk innebörd och utvecklades till en bok som var väldigt mycket en meditation över identitet. Men jag brottades fortfarande, ända till slutet, med frågan: ”Ska jag publicera det här?” Jag menar, memoarer är knepiga. Det är illa nog när man som journalist skriver om människor som lever och när de sedan är släkt med dig... Det tog lång tid för mig att nå den punkt där jag tänkte: ”Okej, jag publicerar det här, det är inte bara för min egen privata anteckningsbok.”

Hur viktigt var det för dig att din pappa delade beslutet att publicera?

– Det var viktigt för mig. När jag till slut hade ett fungerande manuskript, det var lite mindre än ett år innan min pappa dog, så ringde jag till henne och erbjöd henne att läsa. Hon sade bara att ”Åh, det är fantastiskt att det kommer att publiceras” och hon berättade för alla hon kände om det. Ända till slutet, när hon låg på sjukhus, berättade hon för folk om det. Men hon ville inte läsa. Jag grubblade över det. En del i det kan vara att hon vid den tiden kämpade med en del hälsoproblem, men jag tror också att det handlade om att hon verkligen ville bli sedd, efter att ha varit undangömd under en hel livstid, och hon valde sin dotter som den som skulle se henne. Hon brukade skryta för folk om att ”Susan lägger inte fingrarna emellan, hon är en väldigt aggressiv reporter och en stor undersökande journalist”, brukade hon säga. Och jag tror att hon ville att jag skulle använda mina undersökningsverktyg på henne, vilket är oerhört modigt. Om någon skrev om mig och sa att de hade ett manuskript, skulle jag säga: ”Okej, jag ska läsa varenda ord och du får inte publicera det utan mina rättelser.”

Du säger att boken både handlar om din pappa och är skriven till din pappa.
– Jag tror att det från början handlade om, och i slutändan blev, en bok som även fungerar som ett slags bindväv i vår relation. Vi återuppbyggde en relation genom att jag intervjuade henne och mot slutet, som jag skriver i boken, när hon säger till mig att ”Du är lyssnaren, du är den som lyssnar på mig”, så var det liksom kärnan i denna nya relation vi hade. Min journalistik blev... Min identitet ”som journalist” blev del av vår förälder-barn-relation.

Vilken var din första reaktion när du fick mejlet från henne, om könskorrigeringen? Jag tänker på dina identiteter som dotter, som journalist, som…

– … feminist. Jag gick igenom dessa tre persona i en oändlighet och jag försökte komma på vilken koppling jag hade till min pappas historia. Jag minns den dagen tydligt. För det första så kom det som en blixt från klar himmel. Jag visste att min pappa var väldigt hemlig. Jag visste att min pappa bar många masker och det var något förvirrande kring min pappas identitet. Men jag kopplade aldrig att det handlade om kön, även om, när jag ser tillbaka, en hel del av det där hypermaskulina machobeteendet förmodligen ingick i försöket att dölja vad hon verkligen ville. Jag minns den där kvällen, min man och jag gick på en konsert, det var ett väldigt känslosamt stycke och jag bara satt där i mina tankar, med den här ursinniga musiken, och liksom sonderade det mentala landskapet i mitt barndomshem och tänkte: ”Vad missade jag, var fanns min pappa?” Halvvägs genom stycket började jag gråta och tänkte på hur... Här trodde jag att jag visste vem min pappa var och så visste jag ingenting. Och jag ska kalla mig journalist och så har det här har gått mig helt förbi. Mitt hjärta brast för min pappa som under alla år hade dolt den här grundläggande aspekten av sig själv för alla. Jag menar, det var en kombination av att känna sorg gentemot min pappa och att känna ett slags skam över att jag varit så omedveten, så beredd att liksom avfärda den här personen som ett slags patriark, att sätta en etikett på min pappa och lämna det så och sedan låta alla de här åren utan kontakt passera utan att undersöka det närmare.

I din bok beskriver du hur din pappa söker efter sin egen version av kvinnlighet, med stereotypa 50-talsklänningar och att hon kallar sig själv ett ”dumt fruntimmer”.

– Jag tror att min pappas önskan om att vara kvinna går långt tillbaka till hans väldigt tidiga barndom och det är något organiskt, men det betyder inte att... Det avgör inte vilket slags kvinnlighet en person väljer och jag tror att det beslutet bygger väldigt mycket på hur personen formas av den tid den lever i, den tid den växer upp i. Och min pappas väldigt konventionella och liksom pråliga femininitet var något som hon kokade ihop utifrån sina bästa romantiska komedier, sina tankar om kvinnlighet som hon valde ut från sin egen barndom, med en mamma som var ett slags diva som klädde upp sig, och förmodligen bara från sina egna fantasier om vad hon ville få ut av sin kvinnlighet. Jag tror också att eftersom min pappa hade varit så hypermaskulin så var hon nästan tvungen att vara extrem åt andra hållet för att liksom bryta sig ut ur det där skalet av hypermaskulinitet med en hyperfemininitet. Men det avtog med tiden. Ett antal transkvinnor har påpekat för mig att den där tiden precis före könskorrigeringsoperationen och något år därefter är en tid av nästan försenad ungdom. Det kanske också var en del i det, att min pappa liksom var... Efter att ha gömt sig i åratal var det som att ”Nu ska jag komma ut ur garderoben och jag ska göra det ordentligt”. Hon var 76 år när hon genomgick operationen, så väldigt snart därefter ställde hon tillbaka stilettklackarna i garderoben för de var bara så obekväma. Och mot slutet av sitt liv så klädde hon och jag oss ganska lika, i fleecetröjor och gympaskor och bekväma kläder. Hon lade undan en hel del av det där och blev mer särpräglad i den hon var.

Mörkrummet är verkligen en bok om identitet. Hur vi formar den, hur den kan vara både befriande och tvingande. Så en ”enkel” fråga till dig: Vad är identitet?

– Du vet, det beror på personen. Något som verkligen slagit mig, både när jag skrivit min pappas historia och efter att ha sett utbrotten av identitetspolitik runtom i världen de senaste åren, är att identitet verkligen har en dubbelnatur. Den kan utgöra en möjlighet att verkligen upptäcka vem man är. Vi ser det inom feminism, med hbtq-rättigheter, medborgerliga rättigheter. Samhället har placerat mig i en box och jag är så mycket mer än så och liksom spränga det. Men sedan finns också den där identiteten som egentligen är ett substitut för självmedvetenhet, som bara handlar om att hitta en annan att definiera sig själv emot, att hitta någon at skylla alla sina problem på. Den sortens identitetspolitik leder till valet av Donald Trump, till den populistiska främlingsfientlighetens uppgång i Europa, Islamiska staten, Brexit – och jag såg verkligen den när jag var i Ungern. Det var nästan som att jag bevittnade två identitetssökanden på två skärmar, den här personliga med min far och så Ungern, som försökte komma fram till vilket slags nation de skulle vara i och med övergången från kommunism till katolicism. Och Ungern har så klart en längre historia av att vara... Jag menar, Ungern har provat den ena identiteten efter den andra. En av de stora frågorna i Ungern som framförts under många år är frågan om vem som är ungrare, vad är en ungrare, och det som fyllt det tomrummet är ett slags uppdiktad identitet med så kallade folkritualer och sedvanor som faktiskt uppfanns i modern tid och som sedan efterdaterades och ledde till fascismens uppgång på 1930- och 1940-talen, och valet i Ungen 2010 ledde till ett slags nyfascistisk stat.

Förra veckan publicerade Dagens ETC ett reportage om alt-right-rörelsen. Richard Spencer är en profil inom den srtömningen, och han tackar progressiv identitetspolitik för att ha öppnat dörren för hans rasism, sprungen ur en föreställning om gemensam vit identitet.

– Jag tycker att det är för enkelt. För det första så fanns högervriden identitetspolitik redan vid tiden för Andra världskriget, så vi kan datera det så tidigt.

Läs vidare på nästa sida: Det är inte feminismens fel

Susan Faludi

• Amerikansk feminist och journalist.

• Född 1959 i New York, uppvuxen i Queens. Hennes mamma Marilyn var också journalist men lämnade sitt arbete när hon fick barn. Pappan Stefánie (då Steven) – som nya boken handlar om – emigrerade till USA från Ungern efter Andra världskriget.

• Hon utbildade sig på Harvard och började sedan arbeta som journalist på 80-talet. Hennes artiklar fick stor uppmärksamhet, en serie för Wall Street Journal belönades med Pulitzerpriset.

• Gift med författaren Russ Rymer.

Backlash (1991)

Hennes bok om 80-talets reaktion på kvinnors frigörelse – fullständig titel är Backlash: Kriget mot kvinnorna – fick enormt genomslag. Hon beskriver genom nedslag i arbetsliv, värderingsmönster och populärkultur just ett ideologiskt krig mot feminismen, framdrivet av män som fruktar att deras fallokratiska ordning ska störtas. Ett klassiskt reportage som rör sig utforskande mellan Heritage Foundation och Victoria’s Secret för att förstå en amerikansk samtid. 2014 ordnade flera högprofilerade amerikanska feminister, som Roxane Gay och Lena Dunham, en omläsning av boken.

Ställd (1999)

Undertitel är Förräderiet mot mannen. Faludi vrider fokus mot den krigförande parten, alltså den amerikanska mannen. Det fick hon kritik för. I en intervju i samband med bokens publicering ställdes frågan: ”Varför skriver en god feminist som du så medkännande om män?” Men idag är boken lika flitigt refererad som Backlash. Den examinerar maskulinitetens beståndsdelar, kopplat till utvecklingen i det amerikanska samhället, inte minst vad gäller arbetsmarknad. Rädslan för att falla ur medelklassen. Vreden över att förlora sin status som försörjare. Förvirringen som uppstår från en skiftande mansroll. På många sätt fungerar reportaget som ett klarsynt preludium till höstens val i USA.

Den amerikanska mardrömmen (2007)

Terrorattackerna den 11 september 2001 förändrade mycket, även dynamiken kring könsroller i USA. Maskulinitet uppvärderades som ideal. Kvinnorörelsen anklagades däremot för att ha gjort hela landet för feminint, redo att kränkas av fientliga krafter. Konservativa krafter utnyttjade ett nationellt trauma för att orkestrera en 00-talets backlash. Faludi identifierar denna tanke – att betrakta kvinnor som svagare och i behov av skydd – som en konstant i amerikansk historia. ”Den manlige John Wayne-typen och hemmafrun är i ropet igen”, sa Faludi till Dagens ETC då hon besökte bokmässan i Göteborg.