Riktigt stor konst i dag görs ofta med ena foten i populärkulturen. Ta tv-serien ”The wire” till exempel, som både är ett kriminaldrama och en mäktig rundmålningen av det amerikanska samhället. Eller ta Knausgårds ”Min kamp”-böcker som har uppdaterat det gamla modernistiska flödesskrivandet genom att närma sig mammabloggen. Eller romanceserien ”Skam” och Roberto Bolaños noir-thrillers. Precis som 1850-talets bästa författare skrev rafflande följetonger laborerar dagens konstnärer med de kommersiella genrerna. I gränslandet mellan det ”höga” och det ”låga” skapas i dag den största konsten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag tror att Elena Ferrante ska ses i detta sammanhang. I dagarna kommer den fjärde och avslutande delen i hennes Neapelkvartet med titeln ”Det förlorade barnet”, och efter att ha läst dess 480 sidor i ett närmast febrigt tillstånd kan jag konstatera att det är en melodram. Visst, det är också ett feministiskt epos som skildrar kvinnlig vänskap på ett helt nytt sätt och en mäktig historieskrivning över efterkrigstidens Italien. Men ändå: en såpopera.
Från Neapels fattigkvarter
Eftersom tetralogin äntligen finns i sin helhet på svenska är det läge att försöka sammanfatta helheten. Berättelsen kretsar kring vännerna Elena och Lila som växer upp i Neapels fattigkvarter på 50-talet och när historien börjar är de fyra år. När den slutar är de i 70-årsåldern. I den första boken ”Min fantastiska väninna” skildrades flickornas barndomsår och där fick vi lära känna Lila – det smutsiga lilla underbarnet – som lärt sig läsa på tidningspappret i pappans skomakarverkstad. Det var en detaljstudie i vänskap och konkurrens samt en originell bildningsroman. I den andra delen ”Hennes nya namn”, som gestaltade flickornas ungdomsår, gifte sig Lila med kvarterets charkuterist. Boken var tetralogins mörkaste del med sin tematisering av patriarkalt våld och själv rös jag mig igenom den. Efter det flyttades fokus från Lila till Elena och i den tredje delen ”Den som stannar, den som går” fick vi läsa om hennes flytt till Milano och väg till författarskapet. Det var en närmast unik skildring av klassresans smärta och min personliga favorit av de tre.
Till slut smäller det till
Så har vi då slutligen kommit till den sista delen där trådarna ska knytas ihop och många frågetecken rätas ut. Jag måste erkänna att jag till en början blir lite besviken. I den första halvan av boken kretsar mycket kring Elenas relation till älskaren Nino, en sorglig historia om hur hon lämnar allt för honom medan han bara låtas skilja sig. Den gamla vanliga historien om den bedragna älskarinnan med andra ord, och som läsare saknar man det oförutsägbara från de tidigare böckerna. Men till slut blir Elena gravid, flyttar hem till Neapel och börjar umgås med Lila igen. Och då smäller det till.
I korthet kan det sägas att Elena Ferrante verkligen lyckas knyta ihop trådarna. När Elena återvänder är även Lila gravid och med en subtil anspelning på en scen i första boken – då flickorna slänger ner sina dockor i en mörk källare – väver hon samman början och slutet. Samtidigt låter hon oss förstå att något kommer gå fruktansvärt fel. Frågan är för vem? Utan att avslöja för mycket så innehåller boken så mycket dramatik att den får min barndoms såpoperor att framstå som rena stillbilderna. Det sägs att det ska vara som en schlager att komma hem, men i Ferranteland liknar det mera en Ettore Scola-film. Här börjar grälen i köket, fortsätter ute i gränden och när kvällen är slut ligger ett lik på piazzan.
Magnifik scen
Och kanske är det just detta som gör böckerna så bra. Kanske är det just de stora, dramatiska gesterna som ger böckerna en sådan energi. När jag läser igenom mina recensioner av de tidigare delarna upptäcker jag att jag uppmärksammat olika kvaliteter: hur de förnyat arbetarlitteraturen, uppdaterat bildningsromanen, skapat en ny typ av vänskapsskildring etcetera. Här vill jag komplettera med att peka på hur de använder melodramens mest drastiska grepp för att skapa en helt ny typ av gränsöverskridande litteratur. Detta blir särskilt tydligt i bokens – för att inte säga hela kvartettens – mest magnifika scen. Där drabbas Neapel av en jordbävning och de höggravida väninnorna springer stånkande ut ur stadens fattigkvarter. Scenen är på samma gång realistisk och mytisk (tänk en höglitterär variant av slutet på ”Tre kronor”) och för några sekunder vet man inte vem som är vem. På en glittrande prosa lyckas Elena Ferrante osäkra väninnornas identiteter: är det två vänner eller två fiender som rusar hand i hand? Har de tagit sig upp i samhället eller är de kvar där de började? Plötsligt virvlar allt runt: sveken, kärleken, hatet, samtidigt som husen faller ihop i bakgrunden. För min del hade denna scen gärna fått avsluta böckerna, för den sammanfattar allt i dem. Allt.
