Svenskjävel
Regi: Ronnie Sandahl
I rollerna: Bianca Kronlöf, Henrik Rafaelsen och Mona Christensen.
Premiär: i dag.
När jag var runt 20 jobbade jag på callcenter och sålde naturläkemedel, kalsonger och el-abonnemang. Varje dag var åtta timmar av peppiga säljcoacher och arga människor som skrek ”NEJ!”, ”SLUTA RING” och ibland ”JAG HATAR DIG!”
Jag hade kunnat mörda för ett extrajobb som barnvakt i en norsk övre medelklassfamilj.
Kanske är det därför jag har svårt att se ”utsattheten” hos de svenska ungdomarna som lipar över att vara norsk underklass i Svenskjävel.
Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahl överraskade många när hans manus och regidebut inte blev filmatiseringen av hans egen roman Vi som aldrig sa hora. Det blev istället en film där svenska ungdomar – vissa med revisorer till föräldrar – kämpar i servicesektorn i Oslo.
Lever i missär
Ja, svenskjävlarna i Norge lever i misär. Som icke-anställda timmisar i oformliga jeans lever de på mikropizza och cigaretter i ett kollektiv med plywoodskivor istället för dörrar.
Det finns en liten ansats till klasshat när en av tjejerna berättar hur hennes platinablonda golddigger till chef bossar med henne, och gänget senare kissar ned butiken för bröllopsklänningar. Men i övrigt är det rätt kass stämning mellan de stackars svenskarna som mest bråkar om skitsaker i det gemensamma köket. So much for solidaritet. Norge verkar för övrigt vara ett land helt utan taklampor eftersom 70 procent av filmen utspelar sig i nedsläckta rum.
Värst av alla mår Dino (Bianca Kronlöf), som egentligen heter Anna men döljer sin riktiga identitet (Varför?).
Utifrån ett övertydligt telefonsamtal förstår vi att hennes pappa är alkis (”pappa jag hör att du är full”) och i en ännu mer övertydlig scen förstår vi att även Dino är alkis, när en av hennes gamla kompisar från AA dyker upp och börjar babbla om ”möten” och ”nykterhet” framför hennes kompisar. Heter de inte ”Anonyma alkoholister” av en anledning?
Bemanningsföretag
Dino har dessutom en viktelefon (hon är SÅ pank) och drömmer i hemlighet om att bli konstnär.
Genom bemanningsföretag får Dino/Anna jobb som barnpassare åt Steffen, en medelålders restaurangchef som en gång i tiden var känd idrottsstjärna. Filmen börjar med att hans självbiografi – om hur han gick från sport till krog – refuseras. Sedan nämns inget av detta igen.
Steffen är nästan-skild med en fru som jobbar i Botswana, och två döttrar varav en har problem med vikten (hennes enda karaktärsdrag).
Dino och Steffen inleder en ojämlik kärleksrelation vars kemi bygger på att han frågar (”Jag vet ju ingenting om dig, vad gör dina föräldrar?”) och Dino stirrar ut i luften till svar. Det blir en kort rubbning i maktförhållandena men ordningen återställs när frugan återvänder hem.
Förstår inte klassklyftor
Säger Svenskjävel någonting om klassklyftan mellan Norge och Sverige? Eftersom svenskar är för dumma för att förstå klassklyftor i sitt eget land? Jag vet inte.
Publiken förväntas oftast skriva sitt eget manus utifrån informationen som ges: oändligt långa pinsamma tystnader där ingenting händer.
En scen med det vaniljigaste sexet i filmhistorien kompenserar dåligt.
