– När man skaffar barn så måste man ställa sig själv vid sidan av och försöka ta hand om dem så gott det går. Det är när alla ansträngningar inte räcker till, allt blir kaos och jag går sönder som jag tecknar. Det är min ventil, säger Ulrika Linder.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Hon har alltid sysslat med ett slags dagbokstecknande, i synnerhet när saker i livet blir jobbiga. Att teckningarna nu handlar om livet som småbarnsmamma beror helt enkelt på att det är där hon befinner sig just nu.

– Att teckna är mitt sätt att utagera, men den här gången har det börjat handla om ren överlevnad, säger hon halvt på skämt, halvt på allvar, när jag når henne på telefon under en ovanligt lugn stund hemma i Örebro.

Hon kallar sina en-rutingar för diskbänksteckningar.

– Jag gillar uttrycket diskbänksrealism, dessutom kommer de flesta teckningarna till vid diskbänken, säger hon.

Motvikt till fasaden

Bilderna har fått väldigt mycket positiv respons, framförallt från mammor som känner igen sig och tycker att det är skönt att någon annan uttrycker samma frustration som de upplever. Det är befriande att känna igen sig i andras kaos, menar hon, särskilt som det fortfarande kan vara tabu att uttrycka att man stundtals vantrivs som småbarnsförälder och känner sig ofri ibland.

– Att vara mamma är det svåraste jag har gjort, det kräver 100 procent sinnesnärvaro hela tiden, varje dag. Att ibland känna att det inte funkar betyder inte att en är en dålig mamma, säger hon.

Hennes teckningar av en kaotisk småbarnstillvaro kan fungera som en motvikt till det ”karma-race” som försiggår bland många mammor, tror hon.

– Det är lätt att halka in i olika subkulturer på nätet som snöar in på rekorderliga ämnen som tygblöjor, plastreducering eller att amma lääänge. Jag är med i det själv, men försöker samtidigt stanna upp och tänka på vad vi kvinnor riskerar att förlora i racet om att vara den perfekta mamman och ta det största ansvaret för barnen, säger Ulrika Linder.

Hon är inte ensam i motreaktionen mot den polerade fasaden av hemmalivet och nämner bland annat FB-gruppen Family living – the true story som visar bilder på vanliga, vardagsstökiga hem som ett annat exempel. Men det har aldrig varit en medveten tanke att ingå i någon ”motståndsrörelse” mot perfekta fasader.

– Det vore en efterkonstruktion att säga det. Jag tecknar för att jag måste, och för att jag älskar att teckna, säger Ulrika Linder.