BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För några veckor sedan födde hon sin andra son, Lakkie-Bee. Hon sitter i en fåtölj i en Söder-lokal med stora fönster. Hon ammar honom och pratar snabbt, mångordigt och utan att krångla till det hon säger för att det ska låta fint eller smart. Sanna började för några år sedan skriva ner alla sina tankar, tankar som blev till en föreläsning. Det steget gjorde att hon vågade skriva en bok, För mycket av allt. När boken väl var klar och hon noterade reaktionerna på den och på föreläsningarna, insåg hon att det fanns utrymme att göra mer, hon ville plocka fram skådespelaruttrycket för att nå människor med både skratt och gråt. Så boken och den kommande föreställningen är tätt sammanlänkade, men lyfter fram olika sidor av Sanna Bråding.
– Det är min historia, men det är också en historia om oss alla. Jag ville använda mig och mina erfarenheter som ett verktyg för att belysa hur det är att vara människa.
Hon är glad över den respons hon ofta får, att många känner igen sig även om de inte varit med om samma sak. Men känslorna är liknande.
– Att använda sig själv är läskigt, inte minst för att det är så osmickrande och för att jag lämnar ut delar av mig själv som inte är så fina. Men det är ju för att det är enda sättet att komma åt det jag vill belysa, varför det blev som det blev. I det här samhället blir vi alla tillsagda: "Prata inte om dina svagheter eller dina hemligheter". "Prata inte med främlingar". "Visa upp en fasad". "Sluta gråt". Vi säger aldrig sluta skratta.
Sanna blev stjärna redan som tonåring i såpan Tre Kronor i TV4, i rollen som Tanja Bengtsdotter. Hon var med i dramaserien Skeppsholmen på SVT. Det blev reklamfilmande, Lukas Moodysons Ett hål i mitt hjärta och radio- och tv-jobb. Allt snurrade på och det snabbt. Sedan körde hon in i väggen med ett brak när hon åkte fast för narkotikabrott och dömdes till tre månaders fängelse på Färingsöanstalten och skyddstillsyn. Det var 2008.
Då började vägen tillbaka, en väg som ännu mer var vägen till något nytt och bättre.
Den 16 mars är det premiär på Rival i Stockholm för monologen För mycket av allt och Sanna Bråding beskriver det som att hon var redo att ta nästa steg, efter att ha fått sitt första barn, Kane-Lee. Hon ville inte att han senare i livet skulle känna att mamma är en sådan som inte pratar öppet om hur det egentligen har varit eller hur det känns på insidan. Sanna skrattar högt och säger att det ändå är mycket som inte är med i boken och i föreställningen, men att målet var att vara helt ärlig mot sig själv.
– Hela mitt liv har varit en flykt från allt jag har känt och jag hade kunnat stanna vid att bara lära mig mer om mig själv och hitta mina egna nycklar. Men jag känner att jag har en skyldighet att förklara varför det blev som det blev. Vem jag är på riktigt. Jag tycker precis tvärtemot vad många anser. Det är nästan fult att vara öppen med vad man går igenom. Men jag tror att det är dit vi alla måste gå. Att inse att det är sårbarheten som måste väckas hos mänskligheten för att vi ska läka. Eftersom jag vill gå i bräschen, måste jag dela med mig av mig själv.
Hon är väl medveten om att hon har ett större fönster än de flesta, en större möjlighet att nå ut till många. Men alla kan göra sitt, i alla fall berätta för sin närmaste krets om sitt liv, om saker de aldrig tidigare fått höra. Sanna Bråding tar Jonas Gardell som exempel på någon som använder sig själv för att berätta om något mycket större. Hon konstaterar att det är i de kärvaste tider som teater, litteratur och annan kultur, blomstrar som mest och många vaknar upp, men också att allt går i cykler. Efter krig och ondska kommer något bättre, förhoppningsvis lär vi oss av våra misstag. På samma sätt menar hon att det är med det egna livet, efter motgångar går hon vidare starkare. Även när hon har mått som sämst har hon tänkt att det måste finnas någon mening. Att berätta så öppet är också ett sätt att skydda sig mot att någon hugger en i ryggen, det finns inga hemligheter att såra med.
– Det är en typ av terapi och all terapi kräver att man är redo. Jag flydde för att jag inte vågade söka hjälp. När jag skrev var det som om jag togs tillbaka och när jag väl var där, mindes jag varenda detalj. Vissa delar hade jag inte bearbetat lika mycket som andra, och att vara där och känna samma känslor, det var överväldigande. Det bara kom, kapitel för kapitel. Det är rätt coolt att vi tydligen har allting lagrat. Det var nog meningen att jag skulle kunna dela med mig.
I samband med narkotikadomen hörde förlag av sig, de ville att hon skulle berätta sin historia. Då var Sanna Bråding inte redo, hon hade inte hunnit analysera det som hänt. Att hon var tvungen att ändra sitt beteende, det visste hon, men inte vad det var som lett till en ohållbar situation.
Örhängena dinglar. Hon har mönstrade svart-vita byxor och en svart träningsoverall-jacka med vita revärer. Hon berättar om den duktiga flickan hon alltid har varit, som pressat sig själv. Rastlös är hon, skulle inte kunna ha ett och samma jobb dag ut och dag in. Istället har hon alltid strävat efter att ta sig vidare. Det är gott så, men det går lätt överstyr, hon kan inte njuta särskilt länge av en framgång. När boken släpptes var hon nöjd i ett par-tre timmar innan hon började fundera på nästa steg. Hur skulle hon kunna göra det ännu bättre nästa gång?
– Nu kan jag hantera det. Men den inre rösten, Djävulen, som jag kallar den i boken, han kommer alltid vara där. Det är en del av mig. Men jag får inte låta den rösten ta över. Det är då det blir skadligt. Men till viss del är den rösten en fantastisk drivkraft. Det handlar om att använda den på ett sätt så att den inte förgör mig.
Sanna Bråding säger att epitet som ufo och udda och känslan av att inte vara som normen, har format henne. Men som äldre har hon velat ta tillbaka dessa epitet: Okej, jag är ett ufo, men det är något positivt. Samtidigt kopplar hon det till den ständigt pågående diskussionen om diagnoser. Själv började hon må psykiskt dåligt som tioåring och fick senare ätstörningar.
– Väldigt många av de barn som får diagnoser besitter fantastiska förmågor, men vi klarar inte av att vägleda dem rätt, eftersom vår mall för hur man ska vara är så snäv. Många har extremt positiva egenskaper, precis som jag hade. Det var det som gjorde att jag klarade att ta mig upp från botten, men som barn var det för många delar att hantera utan vägledning.
Det mesta Sanna Bråding gör nu hör ihop, det handlar om fasader som ska rivas och berättelser som ska berättas. Det gäller i hennes eget liv och det gäller hennes radiobebis, Pira & Bråding, där P3 vågar gå ifrån sin mall och låter Sanna Bråding och Linda Pira eller snarare de gäster som står i fokus, ta plats och det får gå sju-åtta minuter mellan låtarna. Gästen får prata och programmet går på djupet. Programledarna ska bara finnas där som bollplank och vägledare.
Hon är något på spåret, nu vet hon nog hur hon ska få utlopp för sin kreativitet. Underhållning och djup hör ihop och när det funkar kan hon belysa samhället på sitt eget sätt. När hon väl går in i ett jobb går hon in och satsar allt. Så har det varit på ålderdomshem, på kafé, på alla jobb hon har haft. Men där hon är nu känner hon att hon inte kan bli fullärd, det går alltid att utvecklas och därmed har hon minskat risken för att hon ska bli uttråkad.
Att improvisera har alltid kommit lätt som en plätt för Sanna Bråding. Hon har liksom aldrig förstått hur man inte kan improvisera eller gå in i karaktärer. Men ju sämre hon mådde, desto mer började hon tappa den förmågan och den känslan. Hon gjorde filmer och föreställningar där hon bara lydde regissörerna. Skådespelarlusten rann ur henne. Men nu har hon insett att hon har skådespeleriet i sig och att monologen, som regisseras av Özz Nûjen, är en start på något nytt samtidigt som det är en följd av det hon alltid velat göra. Framöver vill hon skapa mer och fler egna saker.
– Jag har varit mycket själv med min son och räknar med att vara mycket själv med mina söner. Jag har en lite annorlunda relation till barnens pappa, men vi tycker väldigt mycket om varandra. Jag ser mig själv som ensamstående och man kan se det som att jag inte får dela det här med någon. Det är en sorg jag måste få känna. Men det handlar också om att se vad jag får. Vi har byggt något annat och mina söner har en jättefin relation till sin pappa. Som finns där på sitt sätt.
Lakkie-Bee sover nu i hennes famn. Helt avslappnad. Jämförelsen är lite krystad, jag erkänner det, men även Sanna Bråding har gått ner i livstempo, eller "en vibrationsnivå" som hon beskriver det. Från att ha rusat fram har hon kunnat sänka farten lite grann, för att hon är förälder förstås, för att hon ska finnas till för sina söner, men också för att hon har gått in i en ny fas där saker och ting faktiskt får ta tid. Hon måste inte se resultat här och nu.
– Självklart förstår jag att min allra första egna föreställning inte kommer att bli slutsåld. Folk måste få hitta till mig. Det är lite skönt, för den insikten minskar också pressen och jag behövde inte ställa in min föreställning bara för att jag blev gravid. Lakkie-Bee var inte planerad, men det blev ju perfekt. Livet blir inte alltid som man planerar det. Det blir oftast bättre.
För Sanna Bråding har dagen bara börjat. Hon ska repa För mycket av allt och spela in radio. Det där med det lugnare tempot, ja det beror på vem man jämför med.
– Ett innehållslöst liv är ju bekvämt, men så tråkigt. När jag blir gammal kommer jag i alla fall inte att känna att jag inte har gjort något, skrattar Sanna Bråding.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
