Kultur & Nöje.

2017-11-14 12:00
  • Skådespelaren Emma Stone och Woody Allen på röda mattan. Uma Thurman i Pulp Fiction.  Bild: Ap.
    Skådespelaren Emma Stone och Woody Allen på röda mattan. Uma Thurman i Pulp Fiction.
  • Regissören bakom 60-talsskräckisen ”Rosemarys baby”, Roman Polanski, är efterlyst för våldtäkt men fortsätter ändå hyllas för sina filmer.
    Regissören bakom 60-talsskräckisen ”Rosemarys baby”, Roman Polanski, är efterlyst för våldtäkt men fortsätter ändå hyllas för sina filmer.
  • Woody Allen har anklagats för sexuella övergrepp av sin egen dotter, men är fortfarande inte dömd och det har inte hindrat hans filmskapande. Här spelar han mot Mariel Hemingway i ”Manhattan”.
    Woody Allen har anklagats för sexuella övergrepp av sin egen dotter, men är fortfarande inte dömd och det har inte hindrat hans filmskapande. Här spelar han mot Mariel Hemingway i ”Manhattan”.
  • Avslöjandena om Harvey Weinsteins övergrepp och sexuella trakasserier kastar en mörk skugga över de hundratals filmproduktioner han varit delaktig i.  Bild: John Carucci/AP
    Avslöjandena om Harvey Weinsteins övergrepp och sexuella trakasserier kastar en mörk skugga över de hundratals filmproduktioner han varit delaktig i. 

Så väljer du film efter #metoo-avslöjandena

Övergrepp och trakasserier mot filmbranschens kvinnor ställer frågan om politiskt medveten kulturkonsumtion på sin spets. Hur agera politiskt medveten kulturkonsument efter #metoo-kampanjen? Karolina Bergström vänder och vrider på perspektiven.

När jag var tio år försökte jag och min kompis få hennes storebror att sluta upp med att lyssna på Queen – de hade ju faktiskt spelat flera gånger i det dåvarande apartheidstyrda Sydafrika, stick i stäv med FN:s dåvarande bojkottsresolution gällande landet.

Det gick väl sådär. Som lite äldre upptäckte jag själv ibland andra mindre smickrande saker om mina musikfavoriter, som exempelvis Led Zeppelins missbruk av groupies, men den musikaliska dragningskraften i låtar som ”Moby Dick” och ”Whole lotta love” gick helt enkelt inte att stänga av bara sådär.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Den senaste månadens avslöjanden av Harvey Weinsteins och andra Hollywoodnamns sexuella övergrepp och trakasserier mot filmbranschens kvinnor har än en gång ställt frågan om politiskt medveten kulturkonsumtion på sin spets. Med nära 40 år i branschen har Weinstein satt sitt signum på många av de filmer som rosats under de senaste decennierna – filmer som många av oss har mer eller mindre djupa relationer till och som den senaste tidens avslöjanden nu kastar ett mindre smickrande ljus över.

”Amelie från Montmartre”, ”Cinema Paradiso”, ”Pulp fiction”, ”Shakespeare in love”, ”Du gör mig galen!” och ”Carol” – dessa titlar är bara en bråkdel av de över 300 filmer vars produktion eller distribution Weinstein varit inblandad i. Och lägger man till alla filmer vars tillkomst de nyligen på samma sätt trakasserianklagade skådespelarna Dustin Hoffman och Kevin Spacey samt regissören Lars von Trier medverkat till, blir listan ännu längre.  

Hur ska man då i ljuset av #metoo-kampanjen förhålla sig till sina gamla favoritverk – filmer som bidragit till stora upplevelser och kanske rentav varit inkörsporten till det egna filmintresset?

Går det att rent pragmatiskt avsäga sig alla tidigare favoritfilmer, att rätt och slätt sluta tycka om den sexualbrottsanklagade Woody Allens episka New York-hyllning ”Manhattan”, Dustin Hoffmans journalistklassiker ”Alla presidentens män” eller von Triers ikoniska tv-serie ”Riket”?

Och hur bör vi tänka vad gäller vår framtida filmkonsumtion i ljuset av den senaste tidens avslöjanden – spelar det ingen roll vad vi väljer att se, eller är lösningen tvärtom en feministisk filmfasta?

Det senare tror i alla fall Cristina Escobar, kommunikationsdirektör vid den amerikanska organisationen The Representation Project, som i en intervju med nättidningen Refinery29 angående Weinsteinskandalen uppmanar till att som motgrepp aktivt se filmer regisserade av kvinnor på bio, och det allra helst under premiärhelgen.

”Vi kan inte vänta på att studiorna ska förändras – vi måste vara aktiva som konsumenter”, menar Escobar. Och visst skulle ett sådant grepp skicka klara signaler till de stora studiorna om vad vi helst vill se på vita duken i framtiden. Exempelvis drog sommarens biohit ”Wonder Woman” in mer pengar under premiärhelgen än någon tidigare film regisserad av en kvinna, vilket i sin tur lett till en uppföljare som även den får samma kvinnliga regissör, det vill säga Patty Jenkins.

Samtidigt finns det en hel filmkanon att ta ställning till, där de eventuella signaler vi skickar är mer luddiga och inte lika lätta att reda ut. Att förneka den gigantiska inverkan Woody Allen, som för några år sedan anklagades för sexuella övergrepp på sin adoptivdotter, haft på samtida filmkonst går helt enkelt inte. Däremot går det självklart att ta ställning till hans nuvarande relativt mediokra filmproduktion och om man, i ljuset av det faktum att den anklagade Allen till dags dato inte är dömd för något, väljer att aktivt konsumera den eller inte.

Samma sak gäller också den våldtäktsåtalade Roman Polanski, vars offers berättelser uppenbarligen inte hindrat den i USA fortfarande efterlyste regissören att fortsätta hyllas för sitt filmskapande, senast genom ett stort retrospektiv anordnat av det franska filmmuseet Cinémathèque française. ”Vi delar inte ut priser för gott uppförande”, menar museichefen och regissören Costa-Gavras, som i sin tur anklagar retrospektivets kritiker för att vilja utöva renodlad censur.

Sett i ljuset av att Polanski uppenbarligen inte vågat återvända till USA sedan 1978 blir det dock ganska enkelt att låta bli att se hans senaste alster ”Based on a true story”, även om jag personligen säkert kommer se om hans klassiska filmatisering av Ira Levins ”Rosemarys baby” någon gång.

Samtidigt tar undertecknad mer än gärna upp bloggaren och skribenten Melissa Silversteins upprop i dagstidningen The Guardian angående det skriande behovet av en helt ny filmkanon – en där filmer gjorda av kvinnor synliggörs och får ta plats på ett helt annat sätt än under filmen mer än 100-åriga, patriarkalt dominerade historia.

Och med tanke på det upprop som i dagarna publicerades i Svenska Dagbladet, där nära 500 svenska kvinnliga skådespelare vittnar om filminspelningar och teaterrepetitioner kantade av tafsande, blottade kukar, våldtäktshot och sexuellt utnyttjande, är det knappast en dag för sent för just en sådan kanon. 

Filmer och tv-serier som nämns i texten:

Rosemarys baby

Regi: Roman Polanski

År: 1968

Alla presidentens män

Regi: Alan J Pakula

År: 1976

Manhattan

Regi: Woody Allen

År: 1979

Cinema Paradiso

Regi: Giuseppe Tornatore

År: 1988

Pulp Fiction

Regi: Quentin Tarantino

År: 1994

Riket (tv-serie)

Regi: Lars von Trier

År: 1994

Shakespeare in love

Regi: John Madden

År: 1998

Amelie från Montmartre

Regi: Jean-Pierre Jeunet

År: 2001

Du gör mig galen!

Regi: David O Russell

År: 2012

Carol

Regi: Todd Haynes

År: 2015

Wonder Woman

Regi: Patty Jenkins

År: 2017